Vem ska vi beskylla för bilbränderna i våra förorter? Attackerna mot poliser, brandmän och ambulanspersonal? Hur långt ska vi gå tillbaka? Hur långt ska vi låta det gå?

I dag brinner oskyldiga medborgares bilar på orter runt om i landet, med jämna mellanrum.

När polis och räddningstjänst kommer till platsen besvarar samma förövare som tänt på bilarna med stenkastning för att försvåra arbetet.

Vissa gånger är det inte så utstuderat, så planerat. Det räcker att uniformerad personal skall in i vissa områden för att lagföra eller rädda liv så finns det krafter som försöker försvåra detta arbete.

Hur kan samhället Sverige ha misslyckats så markant? Vad är det som rör sig i dessa individers tankeverksamhet som ter sig i så destruktiva uttryck?

Jag kan på rak arm rabbla diverse potentiella orsaker till ”förortsproblemet”:

Föräldrarnas brist på uppfostran, tillsyn och vägledning.

Socialtjänstens brist på individ/familjeåtgärder och stöd. Skolans brist på rapportering och samarbete.

Medias rapportering och spridning av problemen.

Domstolsväsendet tama sätt att hantera gripna gärningsmän, överdimensionerade förundersökningsbegränsningar, åtalsunderlåtelse och bleka, icke kännbara straff.

Politikernas brist på förståelse, skärpt lagstiftning och ekonomiska insatser till relevanta mottagare.

Politikernas ointresse för vissa områden, för vissa grupper i samhället.

Polisens brist på resurser i form av förebyggande arbete och närvarande personal.

Polisens brist på framgångsrika samtal med politiker i syfte att förbättra situationen i stort för polisen.

Ska vi fortsätta leta orsaker och beskylla varandra eller ska var och en av dessa berörda aktörer ta sitt ansvar för att stoppa den extremt negativa ”trend” som pågår och sprider sig i våra svenska förorter.

I slutändan är det den enskilde individen som gjort sig skyldig till brott som är av yttersta ansvar men vi får inte glömma alla år av misslyckanden i vårt svenska system.

Vi är naiva om vi tror att det bara skall gå över av sig själv. Nej, det här föder bara mer och mer förakt mot samhället i stort.

Från både förövarna själva, deras familjer men även de som blir drabbade i form av sönderbrända fordon och fysiska skador från stenkastning och glasflaskor.

Det är hög tid att vi vaknar upp till den verklighet där det finns mängder med individer, stora grupper av folk som föraktar utvecklingen som sker i vårt land. Den skyl inga medel.

De väntar inte på att personalantalet skall växa inom polisen eller att domstolarna skall börja döma ut kännbara straff.

De väntar inte på att barngrupperna skall bli mindre och pedagogerna fler inom skola och barnomsorg.

De väntar inte på att politiker skall bli upplysta om de verkliga problemen eller i ärlighetens namn, få upp sitt intresse utanför sin egen sfär.

Hur vore det om vi alla i vuxenvärlden med yrken som kan/borde göra skillnad för samhället tog sitt förbannade ansvar.

Sluta skriva ner en massa fint i dokument som varken har någon verklighetsförankring eller någon relevans. Börja agera och tänka långsiktligt i form av handlingskraftighet.

Börja finnas till, synas och successivt förändra både individen och strukturen. För som det är idag, hat föder hat och detta måste stävjas.

Mina ord kan givetvis också tolkas som ”tomma ord”. Men jag gör det som åläggs mig i min roll som polis, som medborgare och som mamma. Jag bryr mig, försöker påverka, förändra och jag ger mig inte.

Och som den polis jag är till yrket ber jag makthavare om följande: Sluta ignorera krisen inom svensk polis!

Folk flyr yrket på grund av undermåliga löner, underbemanning och ohållbar arbetsmiljö.

Det finns inte längre resurser att jobba förebyggande och långsiktligt.

Svensk polis släcker bränder. Något mer än så är det inte tal om.

Det Sverige och de brinnande förorterna behöver är nyktra politiker som en gång för alla öppnar plånboken och ger förutsättningar till att stävja, uppfostra och finnas i områden där ingen annan vill ta ansvar.

Om inte ens polisen mäktar med, vem skall då göra jobbet?