I januari 2006 var det svenska fotbollslandslaget i Saudiarabien för en landskamp som slutade 1-1 men som blivit ihågkommen av en helt annan anledning:
När det framkom att kvinnor inte var välkomna på läktaren sa assisterande förbundskaptenen Roland Andersson att ”de kan väl se matchen på tv i stället”.
Uttalandet blev starkt kritiserat i Sverige. Berättigad kritik ansåg många.
Och jag.
För mig som journalist lämnade besöket i huvudstaden Riyadh många outplånliga intryck, och de är tyvärr inte positiva.
På torget var det offentlig avrättning eller kroppsbestraffning varje fredag, och den här gången skulle en man stympas inför publik.
Några journalistkollegor gick dit för att bevittna vansinnet, jag ville inte titta på, vissa saker är så omänskligt grymma att du förstår utan att behöva se det med egna ögon.
Ungefär så är det med Expressenjournalisten Niklas Svenssons resonemang på Twitter från i helgen (3 september 2016, se skärmdump ovan):
”Den asylsökande som ljuger om sin ålder borde naturligtvis omedelbart tvingas lämna landet.
Anser många.
Och jag”.
Låt oss först reda ut den yttersta konsekvensen av det Niklas Svensson skriver: Att den som ljuger om sin ålder gott kan dö.
På annat sätt kan jag inte läsa det.
Asyl (fristad) ska den få som riskerar förföljelse, krig, tortyr eller dödsstraff i hemlandet.
Niklas Svenssons resonemang innebär att barn och vuxna som under asylprocessen beslås med att ha ljugit om sin ålder ska skickas tillbaka dit de kommer ifrån, även om det innebär dödsstraff eller tortyr (likt i Saudiarabien).
Sverigedemokraternas alla näthatare måste undra vad som pågår: För ett par år sedan blev de namn- och bildpublicerade i Expressen för liknande resonemang, nu basuneras citaten ut av tidningens mest profilerade politiska reporter.
Det är bortom anmärkningsvärt.
Sociala medier har förändrat debattklimatet på flera sätt, ett konkret exempel är att många journalister i dag är tydliga med den personliga politiska hemvisten.
Niklas Svensson placerar sig med ovanstående uttalande långt ut till höger på den traditionella skalan, och det kommer knappast som en överraskning för någon som följt honom ett tag. Det är så hans artiklar, intervjuer och tv-inslag kan läsas och ses.
Problemen med detta är många, enligt mig.
Som politiskt intresserad läsare brukar jag avfärda Svensson som en högervriden populist vilket mest är ett problem för honom själv som reporter och hans tidning som försöker vara trovärdig.
Det verkliga problemet, som jag ser det, är att åsikten i det här fallet är så extrem att den frontalkrockar med det som normalt definierar journalistik.
I boken ”The elements of journalism” av Bill Kovach och Tom Rosenstiel definieras nio sådana element varav det andra lyder:
”Journalistens första lojalitet är till medborgarna”.
Den politiske reportern Niklas Svensson tar sig an en aktuell, internationell medborgarrättsfråga med ett personligt resonemang som går ut på att den statliga maktapparaten bör skicka tillbaka individer som flyr för sina liv till dödsstraff för att de ljugit om åldern.
En person i Niklas Svenssons position – han tillhör samhällseliten i ett av världens absolut rikaste länder - sparkar inte bara nedåt i det läget, han stampar och hoppar på liggande människor med kraft.
Eller med hans egen oresonliga logik och retorik:
Niklas Svensson borde naturligtvis omedelbart tvingas lämna tillbaka presslegitimationen.
Anser många.
Och jag.