Låt oss vara ärliga. Det nya robotsamhället fyller oss med lika delar fascination och oro.

Datakraften gör att robotar idag finns i vår vardag på ett helt nytt sätt.

Det finns bara ett sätt att få det nya robotsamhället socialt accepterat. Vinsterna från robotens slit måste tillfalla löntagarna, inte ägarna. Annars får vi en utslagning där roboten förvandlas till ett hot istället för arbetets befriare.

Din bil körs snart av en robot, din gräsmatta klipps av en annan och självklart kommer din gamla mor få hjälp av en robot med de där sakerna som inte kräver mänsklig värme och omsorg för att bli gjort.

Men bara om robotsamhället blir det solidariska och gemensamma samhället. Inte den enskilda aktieägarnas försök att lura tillväxten en gång till.

Ett robotsamhälle som inte ger löntagarna den stora vinsten av automationen kommer nämligen stoppas av de sociala konflikter det skapar. Robotar har bromsats i trettio år nu. Det beror lustigt nog på en enorm globalisering och produktivitetsutveckling i framförallt Asien.

Genom att världsmarknaden öppnades med Sovjets fall och Kinas omvandling har en gigantisk lönemarknad öppnat sig för det globala kapitalet. Det har varit väldigt lönsamt att producera till låga löner och sälja i väst.

Men allt utnyttjande har ett slut.

Det finns allt färre”nya länder” för kapitalet att rusa till i jakt på de billigaste t-shirten och den billigaste energin. Att produktion flyttas ”hem” till Europa och USA handlar alltså inte om nationalism eller storföretagens omsorg om ursprungsländerna. Utan mer om att kostnaden för produktion inte alltid är billigare på andra sidan stängslet.

Och sen är det det där med robotar.

Lönekampen kommer att tvinga fram ökad robotisering. Och till skillnad från förr är det inte i gruvor och verkstadsindustri som robotarna passar bäst. De sitter snart i kassan, på banken, i restaurangen och bredvid psykologen som expertstöd. Roboterna går in i tjänstesamhället i takt med datakraftens utveckling.

Det är lätt att glömma att världens rikedom inte handlar om pengar som flyttas runt, utan om att produktion blivit mer och mer effektiv. Produktiviteten är ordet som försvinner när man pratar tillväxt och framtid. Men nästan allt blir effektivare.

Produktiviteten handlar också om sakerna vi gör, om tjänsterna vi utför. Om transporterna. Nästan allt – utom möjligen människors samtal med varandra – effektiviseras mätbart i produktivitetskurvor.

Problemet med de senaste trettio årens utveckling är att den produktiviteten i första hand tillfallit ägarna. I land efter land har lönerna bromsat på vinsternas bekostnad.

Mest i USA och EU, men även i Japan och de nya välfärdsländerna. Det vi ser globalt är att löntagarna har mindre del av kakan och det borde rent logiskt betyda att kapitalismens som sådan bromsade sig själv. För vem ska konsumera om inte löntagarna?

Metoden för att lösa det här har varit generella skattesänkningar och ökat långivande.

Löntagare har förlorat lönekampen och istället blivit låntagare.

Vill man förklara det enkelt har de enorma övervinsterna på jorden använts till billiga konsumtionslån. Vart skulle de annars ta vägen?

Idag kan löntagare få låna till stora konsumtionsvaror och boende på ett sätt som saknar jämförelse. Långt över vad vi faktiskt tjänar in under vårt liv. Ingen i Sverige kan nånsin betala av sin bostad med sin lön. Lånebubblan bara ökar.

Men hur kommer det se ut när robotarna tar över allt fler av jobben, kommer verkligen en allt mindre löntagardel kunna låna upp allt högre vinster från automationens tysta led? Knappast.

Överskottet från produktionen måste helt enkelt fördelas till alla ifall samhället ska fungera.

Det kan handla om medborgarlön till alla (en basinkomst) och det kan handla om kraftigt sänkt arbetstid för alla. Det kan handla om skatter som omfördelar från företag till alla som inte har sysselsättning.

Människans inneboende lathet kallar nyliberala ekonomer det.

Människans inneboende kreativitet kallar vi socialister det.

Ju mindre vi tvingas använda vår korta levnadstid till rätt meningslösa sysselsättningar, desto mer kan vi använda den till det vi egentligen är bäst på. Skapa, lära, fundera. Kanske vi rentav får tid att bli lite mer emotionellt mogna också. Empatiska mot såväl andra arter vi delar denna jord med, som nya maskiner.

Robotsamhället står och stampari vår farstu rent tekniskt, den står och mullrar i vår fantasi (med många skräckscenarior i vardande) men den hindras samtidigt av ett ekonomiskt system som inte klarar av att fördela de rikedomar våra produktionssystem skapar.

Löser vi det, så löser vi lätt det andra.

Det kommer helt enkelt handla om nån typ av socialism för att robotsamhället ska kunna fullbordas.

Vill vi det? Javisst.