De senaste månaderna har det gamla begreppet moralpanik återigen dykt upp, om än felanvänt.

I förrgår togs ordet åter i bruk av Hans Rothenberg (M) på SVT Opinion med anledning av ”Jan Lööf-saken”, som det senaste exemplet på alla dem som enligt debattören ”i efterhand utsatts för moralpanikens fördömanden och krav på att självcensurera sina verk”.

Även användningen av ordet självcensur är förstås tveksam, då detta avser något som sker frivilligt snarare än under tvång och innan boken ens hunnit produceras.

Det stora problemet är istället att andraillustratörer framöver inte ens vågar försöka sig på att skildra olika etniciteter. En självcensur som redan sker, alltsedan den svarta Lilla hjärtat-kampanjen.

Moralpanik har utgett sig för att vara ett skydd mot ett påstått hot mot samhällets värden, moral och intressen. Oftast är det barn och unga som enligt debattörer trotts ta moralisk skada av förment tveksamma medieföreteelser.

Användarna anses i förlängningen till exempel bli våldsamma av ”videovåld” (killar), eller agera ”utmanande” på grund av sex i filmer (tjejer).

Argumentet har varit att de tar efter och blir alltför aktiva offer för omoraliska skildringar.

Ingen kan påstår det i Lööfs fall, med tanke på att de nu aktuella bägge böckerna i flera decennier redan spridits i hundratusentals exemplar.

Inga studier har i vart fall visat att just rasister som barn skulle ha varit de mest hängivna läsarna av hans böcker.

Mediepanik däremot syftar på att massmedier både är källan till och mediet för en bred och upprörd offentlig diskussion. Här är det inte fråga om mediernas exploatering av, enligt en viss grupp, känsliga moraliska frågor.

Mediepanik rör sig istället om kulturella normer, smak och maktutövning av en liten elitgrupp i samhället, om ideologi och ekonomiska intressen.

Just i fallet med de yngsta säger sig plötsligt de som annars inte ägnar barnkultur en tanke tala för ”passiva offer”, de små barnen ”som inte kan sätta in boken i en historisk kontext som vuxna kan göra”.

Mycket riktigt tyder ingenting på att förskolebarn tolkar dessa bilder så som de vuxna kritikerna gör, vilket just utgör barnens skydd…

Dagens Nyheters kulturansvariga var ytterst medvetna om att Lööf-exemplen skulle bli en het potatis, till gagn för den egna synligheten och tidningens status som ledande i det kulturella samtalet. Precis som tidningens 24 artiklar om Lilla hjärtat 2012.

Man struntar i huruvida den ena eller andra sidan segrar, bara man själv vinner på uppmärksamheten, länkningarna och referenserna.

Man vill också precis som andra debattörer med egna kulturpolitiska agendor främja den egna saken och lyfta fram ”Kulturen” som samhällsrelevant och progressiv.

Att ”Lööfs böcker blir föremål för heta diskussioner innebär [..] dels att det finns en stark tilltro till kulturens kraft, dels att barnkulturen är stadd i omvandling […]

De konstiga arabernas och jättelika afrikanernas tid är förbi i svensk barnlitteratur – och när de försvinner från butiks- och bibliotekshyllorna ger de förhoppningsvis rum åt nya, tidsenliga människoskildringar”, skriver Svenska Filminstitutets Malena Janson i Sydsvenskan.

Det är självfallet läsarna av Lööfs böcker som representerar ”kulturens kraft”.

I sedvanlig ordning övervärderas dock enstaka verks möjligheter att påverka i ond såväl som god riktning. Hyllorna rymmer redan massor av annat.

Lööfs bägge böcker är bara två av de minst 15 000 svenska bilderböcker som utkommit sedan boken Morfar är sjörövare kom 1966. Lägg därtill alla översatta bilderböcker…

Många av de övriga rymmer väl motbilder?

Förutom kommentarerna från den halva miljon föräldrar som läst böckerna för barnen? I dag består de traditionella mediernas panik i att inte synas på grund av den digitala störtfloden.

Debatter handlar därför numera bara om att själv dra blickarna till sig och lyfta fram den egna verksamheten och betydelsen. Man använder sig då tyvärr av samma grepp som tvivelaktiga tweets och blogginlägg.

Den sortens mediepanik kan inte heller ändra historien.