”Tiggarna utnyttjas av utpressare”, hävdar bland annat Stadsmissionen och Bienvenido Flores, en privatperson som utnämnt sig själv till tiggarnas talesperson. Flores menar i Dagens Nyheter att ”en majoritet av tiggarna är systematiskt hitlockade och skuldsatta på något sätt”.
Tidigare har han under en debatt i Sveriges Radio förnekat att de som tigger skulle vara romer. ”Att ge pengar till en tiggare är som att ge ett barn två kilo godis”, hävdade Jakob Olofsgård, pastor i Immanuelskyrkan i Jönköping.
En representant för hjälporganisationen SAM-hjälp i Jönköping, Marianne Sandqvist, satt i SVT Agenda och torgförde samma budskap. ”Fler och fler kommer fram till insikten att mina slantar i muggen utanför mataffären blir kanske inte så mycket mer förändring än ett stort leende och tack”, sa Sandqvist.
Evangelisten och bloggaren Christer Åberg tycker sig ha fått det bekräftat att det är ”ligor som utnyttjar de fattiga tiggarna”. Den kristne magikern Samuel Varg Thunberg hävdar i tidningen Dagen att många tiggare är kriminella och att pengarna man ger dem går till fel saker.
Antingen ska man inte ge för att de i slutändan inte får behålla pengarna eller för att det uppmuntrar dem att fortsätta tigga och inte skaffa ett ordentligt arbete. Den här typen av omdömen går på tomgång i medier och färgar av sig på politiska utspel.
Också många av dem, som säger sig arbeta med att hjälpa de fattiga som försörjer sig på våra gator, har ryckts med i fördomarnas kakafoni.Omyndigförklarandet av romska tiggare är genomgående.
De vet inte sitt eget bästa, de försöker överleva på fel sätt. Men faktum är att de allra flesta vet precis vad de håller på med. Närmare 90 procent av romerna i Europa lever under fattigdomsgränsen.
Att tigga är inte ett önskvärt sätt att försörja sig på – det håller vi med om. Men i stunder av djup nöd är det nödvändigt. Det vittnar de som försörjer sig i vår gatumiljö om, de allra flesta är inte lurade – de är överlevare.
Det är akut fattigdom som drivit ut romerna i Europa för att tigga. Den fria rörligheten inom EU är i dag, på gott och på ont, en nyckel till försörjning och överlevnad.
Att förändra situationen för romer i Rumänien och Bulgarien är en viktig strategi. Men en viss ödmjukhet inför att den förändringen kommer ta tid vore på sin plats.
Även om fattiga romers situation inte var uppmärksammad i väst förrän de dök upp på våra finare shoppinggator – så är det här ett problem sedan decennnier.
Det finns goda exempel på förändring, Spanien är ett sådant. Innan krisen var sysselsättningen bland romer i Spanien högre än bland ickeromer. Mellan 1994–2009 ökade antalet romska barn som deltog i förskola med 30 procent och andelen romer som bor i ghetton eller slumområden har minskat från 10 procent till 3,9.
Att få en attitydförändring till stånd och arbeta mot diskrimineringen har varit avgörande pusselbitar i detta arbete. Men förändringen tog tid och kommer ta än mer tid i de länder där arbetet knappt påbörjats och där de ekonomiska och politiska förutsättningarna än så länge är sämre.
Under tiden är behovet av kortsiktiga insatser för att möta dagens akuta situation uppenbart.
Kvinnan utanför din matbutik har tagit sig över hela kontinenten för att av egen maskin stilla sina barns hunger, avvärja kylan med nya kläder och skicka dem till skolan i vintertäta kängor med nyinköpta skolböcker.
Hon kommer troligtvis att vara kvar ett tag till. Att berätta för henne att hon ska få hjälp någon annanstans någon annan gång är fel väg att gå. Långsiktig förändring utesluter inte att bistå här och nu. Det borde hjälporganisationer, kyrkor och privata välgörare vara de första att begripa.
Den fria rörligheten och civilsamhällets hjälp är just nu romernas enda vän.
Migrationens kraft är enorm – och kanske är det just den som också kommer att snabba på förändringen i deras hemländer. Till dess – låt medmänsklighet vara vägledande.