I nästan varje artikel och intervju om den pågående sökoperationen i Stockholms skärgård så refereras det till 1980-talets stora ubåtsjakter. Det är naturligt att jämföra med dem, men samtidigt saknas oftast viktiga ryska röster i de tillbakablickarna.

Vi bör inte förstora upp hur intressant Sverige var (och är) ur Kremls synvinkel. Ryssland har många grannar som är viktigare än Sverige.

Men samtidigt borde vi ta in vad som faktiskt sagts och skrivits av flera ryska personer om hemliga sovjetiska marina specialoperationer i Östersjön.

Vad skulle motivet till sovjetiska marina specialoperationer i svenska vatten ha varit?

Ett trovärdigt svar på den frågan lämnades av en av Sovjets högsta avhoppare genom tiderna, FN:s biträdande generalsekreterare, den sovjetiske toppdiplomaten Arkadij Sjevtjenko. Han hade haft insyn i något av det allra heligaste i Sovjetunionen genom att han varit nära assistent åt den sovjetiske utrikesministern Gromyko.

Sjevtjenko skrev i början av 1980-talet sina memoarer, som även utkom på svenska 1985 under titeln ”Att bryta med Moskva”. Inte ett ord på vare sig den engelska eller svenska upplagans fram- eller baksida nämner ubåtar.

Men, som min medförfattare Joakim von Braun och jag tar upp i vår bok ”Ryska elitförband” (2013) är det tydliga medgivande av Sjevtjenko om specialoperationer i svenska kustområden som står att läsa mitt i boken, plus det som Sjevtjenko yttrade vid andra tillfällen, viktigt för att urskilja motiv och se större sammanhang. 

Varför fästa stor vikt vid en avhoppare kanske någon undrar? Exempelvis för att det han då sade om andra saker i politbyrån och om topphemliga sovjetiska vapenprogram – som då kunde ifrågasättas – senare visat sig stämma.

I dagens Ryssland är de sovjetiska marina specialoperationerna fortfarande till stor del hemligstämplade. Det har exempelvis framgått av senare års ryska tv-dokumentärer om det marina spetsnaz, alltså ett specialförband.

Så här förklarade den pensionerade spetsnaz-översten Gennadij Sizikov, som tjänstgjort i Östersjön: ”En enhet försvinner ur förbandet, den som känner till vart [de tagit vägen] tiger. Den som inte vet frågar inte. När man återvänder efter en månad eller två frågar självklart ingen var vi var. Naturligtvis bedrev vi operationer i fredstid. […] Än i dag anses de vara hemliga.”

Därför har senare års ryska tv-dokumentärer och faktaböcker om marin spetsnaz inte innehållit några detaljer om Sverige, inga datum eller detaljerade beskrivningar.

Men, eftersom tv-dokumentärerna uppenbarligen ska visa hur skickliga man var så har man faktiskt gjort generella medgivanden som ”En gång förde man till och med in Piranjan (ubåt) i skandinaviska fjordar”.

I en annan dokumentär heter det ”Flera gånger deklarerade våra nordiska marina grannar att de protesterade mot närvaron av spionerande Piranjor vid deras kuster.”

Märk väl att dessa citat inte sades emot, det lades inte in några brasklappar utan det konstaterades alltså bara helt kort att Sovjets marina specialförband var ”i skandinaviska fjordar” respektive hos ”nordiskt” land/länder.

Så, vem är det som nu ”turistar” i Stockholms skärgård?

Med tanke på erkännandena ovan liksom andra (se till exempel memoarer av tidigare Säpochefen Olof Frånstedt) är det nog rätt befogat att misstänka att det kan handla om marina spetsnaz, med ena benet i den ryska marinen och det andra, det viktigaste, i GRU, alltså den ryska militära underrättelsetjänsten.

Den dementi som kommit från Moskva tog givetvis inte upp GRU.