I dag är det 75 år sedan det Andra världskriget inleddes i Europa. Officiella uttolkare, ledarskribenter och professorer, skriver mörkt som om kriget gällt en uppgörelse mellan demokrati och diktatur.
Men Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson hade helt rätt när han beskrev det som ”stormaktskrig” och handlade därefter.
Det är alltså nödvändigt att ”återställa orden” som de gamla kinesiska historieskrivarna uttryckte det.
Hur sattes scenen den gången?
Tio år tidigare hade Frankrike efter segern 1918 varit den farligt stora militärmakten på kontinenten med ett helt nät av allianser i öster, ”lilla ententen”, riktad mot såväl Tyskland som Sovjetunionen.
Dessa båda hade sedan 1921 ett hemligt militärt samarbete. Reichswehr tränade i Sovjet med i Versaillesfreden förbjudna vapen och bidrog till Röda Arméns modernisering. Carl von Ossietzky som i Weltbühne publicerat material om detta dömdes 1931 i Leipzig för spionage.
Frankrike och Storbritannien hade efter segern i Första världskriget utvidgat sina kolonialimperier. Men världskrisen 1929 skakade dem.
Den 18 september 1931 inledde Japan det som skulle bli till Andra världskriget med sin invasion av Kina. Hitlers fredliga och författningsenliga maktövertagande 1933 innebar en ny scenväxling.
Då föll båda de stora tyska arbetarpartierna med sina tillsynes mäktiga väpnade skyddsorganisationer platt samman som de italienska gjort vid Mussolinis marsch mot Rom 1922.
Att kommunister och socialdemokrater sedan fängslades, torterades, avrättades förklarar inte denna politiska impotens. Deras kamrater gjorde ju väpnat motstånd i Österrike 1934 och Spanien 1936. Hitlers seger blev total.
I Saaromröstningen den 13 januari 1935 – fria val med bland andra svenska valobservatörer på Nationernas förbunds uppdrag – deltog 97,9% av de röstberättigade, 90,73% av dem – många forna kommunister och socialdemokrater – röstade för Hitler.
Tortyren och koncentrationslägren var kända – men arbetslösheten gick ned i upprustningens Tredje Rike och först kommer käket och sedan moralen. Hitlers Tyskland styrde nu direkt mot krig. Det var ingen hemlighet.
Den antikommunistiske Laval (avrättad efter kriget i en skandalös rättegång) undertecknade så i Moskva den 2 maj 1935 avtalet mellan Frankrike och Sovjetunionen om ömsesidigt bistånd.
I presskommunikén stod ordrätt att ”M. Stalin förstår och är helt överens om Frankrikes nationella försvarspolitik.” Vilket upprörde den pacifistiska ”vänstern”.
Den tyska militärledningen kring gruppen Oster-Witzleben-Halder fann 1938 Hitlers politik mot Tjeckoslovakien nationellt farlig. Om Tjeckoslovakien gjorde motstånd och Frankrike (och Sovjetunionen fördragsenligt) ingrep då vore Tyskland militärt förlorat. Den 20 september 1938 beslöts att den 28 september skulle Hitler gripas i Rikskansliet.
Under handgemänget skulle han destrueras på det han inte i en rättegång skulle kunna vända sig till massorna. Om detta var Chamberlain informerad.
Men den 28 september kom det för dem oväntade beskedet att Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini skulle mötas i München för att göra upp om den tjeckoslovakiska krisen. Planen måste inställas. ”Münchenmännen” brukar kritiseras.
Men ur imperiets synvinkel fanns viktiga och helt rationella politiska skäl till detta Chamberlains handlande. Hitler var i Europa farlig men Sovjetunionens politik i Centralasien kom bland annat i Indien att utgöra ett direkt hot mot imperiets existens.
Om Hitler av de allierade kunde uppmuntras gå längre mot öster skulle alltså två faror undvikas. Därför offrades den tjeckoslovakiska armén och Hitler gavs de väldiga rustningsindustrierna.
För Sovjetunionen sågs det spegelvänt. Då Japans Kwangtungarmé krossades vid Kachin Gol i augusti 1939 och faran för ett tvåfrontskrig eliminerats kunde Ribbentrops förslag om icke angreppspakt accepteras.
Sovjetunionen skulle så få ytterligare tid att rusta sig för det kommande stora kriget. Upprördheten över detta var västlig; i Indien blev det den senare uppgörelsen Stalin – Churchill som ansågs helt skamlig.
Spelet kunde börja.