”Låt detta bli en valfråga inför valet 2014 och låt folket veta var partierna står i frågan. Det är bråttom. Mycket bråttom.”
Så lät det för ett år sedan när vi i Fatta publicerade vår första debattartikel på SVT:s opinionssida.
Vår agenda var tydlig. Vi ville se insatser för normförändrande arbete och ett införande av samtyckeslagstiftning.
Ett år senare har Fatta vuxit från en kampanj till en rörelse, frågan har debatterats flitigt i medier och flera partier har anslutit sig till skaran som vill ha en samtyckeslagstiftning. Tillsammans med organisationer och personer inom och utanför partipolitikens väggar har vi lyckats göra samtycke till just: en valfråga.
Men trots att mycket har hänt i det politiska landskapet, så är det fortfarande bara ställningstaganden och politiska utspel som hittills har tagit form; de faktiska förändringarna i lagtext och rättspraxis är ännu inte inom synhåll.
Och det gäller att se upp.
I denna till synes växande konsensus kring behovet av en förändrad sexualbrottslagstiftning finns det finstilta detaljer som riskerar att gå obemärkta förbi och därmed långsamt döda debatten om samtycke.
Fatta ser Alliansens nytillsatta utredning som ett steg i rätt riktning och välkomnar en översyn av hur rättssystemet hanterar denna typ av brott från anmälan till domslut.
Men vi är oroliga för att den principiellt avgörande frågan, om en normerande lagstiftning som tydligt markerar varje individs rätt till sexuellt självbestämmande, återigen ska läggas på is.
Varför denna oro? Regeringens direktiv inkluderar att utredaren ska ”lämna förslag på hur en reglering för ett särskilt straffansvar för oaktsamhetsbrott avseende våldtäkt bör utformas”.
Gällande samtyckesrekvisit ska utredaren endast ”överväga om det bör införas en samtyckesbaserad regleringsmodell för våldtäkt”.
Med tidsramen för utredningen satt till februari 2016, innebär det att vi – inräknat tid för remissinstanser, sammanställning av remissyttranden och formulerandet av en proposition från regeringen – har att räkna med ungefär fyra år innan en ny lag kan börja gälla.
En lag som kommer att innehålla oaktsamhetsbrott, men inte nödvändigtvis samtyckesrekvisit. Oaktsamhetsansvar är en nödvändig del av en förbättrad sexualbrottslagstiftning.
Men, och detta tål att upprepas, ett tillägg om oaktsamhet men inget samtyckesrekvisit är inte tillräckligt.
Detta, eftersom det endast kommer att gälla i fall då offret blivit utsatt för våld, hot om våld eller varit i en särskilt utsatt situation. Det kommer fortfarande inte vara olagligt att ha sex med någon som ”bara” inte vill.
Detta vore inte den första gången som frågan lagts på is.
Två tidigare utredningar har redan rekommenderat samtyckesreglering. Två konkreta förslag finns på pränt. Dessutom har vi krav på oss utifrån – Europadomstolen har slagit fast att alla länder som skrivit under Europakonventionen måste kriminalisera ”any non-consensual sexual act”.
Men trots detta har regeringen valt att inte införa en sådan lag. När de två tidigare utredningarna kommer på tal är den gängse beskrivningen att frågan tidigare utretts och att slutsatsen blivit att en samtyckeslag inte bör införas.
Utredarnas rekommendationer av en samtyckeslag lyfts helt bort ur debatten och historieskrivningen. I själva verket var det hos ett mindre antal av remissinstanserna som förslaget stannades upp.
Ett av de argument som gavs mest tyngd var oron för att en samtyckeslag skulle medföra en ökad fokus på målsäganden i rättsprocessen. Det skulle alltså vara för målsägandens skull vi inte ska införa en samtyckeslag.
Detta är en missriktad välvilja. Undersökningar visar att målsäganden mycket ofta får kränkande och irrelevanta frågor till exempel om sin klädsel eller sina sexuella erfarenheter.
Det här är ett problem som inte har med utformningen av lagen att göra, utan snarare med förlegade attityder inom rättsväsendet. Attityder som gör att domare, trots att de har en lagstadgad rätt, väljer att inte ingripa då försvarsadvokater ställer frågor som går över gränsen.
Och Advokatsamfundet, den remissinstans som ofta hörs hänföra till detta argument, har sedan 2009 ”mjukat upp” kravet i sina etiska riktlinjer att advokater inte får ställa irrelevanta och kränkande frågor till målsäganden. Hur det beslutet gick ihop med deras sagda välvilja om målsäganden lämnar frågetecken.
Så hur ser det då ut i det svenska politiska landskapet idag? I Fattakollen har vi ställt frågor till partierna om sexualbrottslagstiftningen.
Miljöpartiet, Folkpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ är de partier som uttryckligen sagt att de vill införa en samtyckeslagstiftning i dag i olika kombinationer med oaktsamhetsbrott.
Centerpartiet och Kristdemokraterna vill även de se en samtyckeslagstiftning men vill invänta Alliansens gemensamt framlagda utredning.
Både Socialdemokraterna och Moderaterna vill däremot utreda frågan på nytt.
Våra två största partier riskerar därmed att åter lägga frågan om samtycke på is. Då Moderaterna och Socialdemokraterna inte FATTAT riskerar vi att fortsatt få vänta på att det ska bli olagligt att ha sex med någon som inte frivilligt deltar.
Vi vill att regeringen, hur den än ser ut efter valet 2014, inte duckar för frågan utan omgående ger tilläggsdirektiv till utredningen. Tilläggsdirektivet ska, utöver ett förslag på oaktsamhetsbrott, kräva att det även innehåller ett förslag om en samtyckesmodell.
Tidsperioden för detta bör sättas till max nio månader, och inte till februari 2016.
Vi kräver inte att regeringen ska uppfinna hjulet på nytt: det finns redan två konkreta förslag att utgå ifrån.
Det har redan gått alltför lång tid och vi kan inte vänta längre; inför en samtyckeslagstiftning nu!