Miljöpartiet tappar medlemmar. Frågan är om det ”bara” beror på partiledningens lappkast när det gäller människor på flykt.

Det är en avgrund från tal om att ingen människa är illegal till den politiska irrfärd som nu landat i målsättning att deportera 80000 individer, viket motsvarar ungefär 1 procent av oss som nu lever i Sverige.

Donald Trumps målsättning är att deportera 3 procent av de som vistas i USA.

MP har fått medlemmar under falska premisser, berättade en av de medlemmar som hoppat av. Hade vi inte suttit kvar i regeringen hade det blivit ännu värre, är partiledningens svar. Så kan det vara.

Samtidigt är politik en balansgång mellan att såväl sköta det demokratiska hantverket – i form av kompromisser, förhandlingar och beslutsfattande – som att driva opinion för det man tror på.

Målet med det sistnämnda är att vinna tillräckligt många väljare för att kunna driva igenom den politik man verkligen står för.

Riktigt illa blir det när man, genom att administrera och försvara det man inte tror på, legitimerar och förstärker en samhällsutveckling som leder åt motsatt håll till det man egentligen vill.

Det är väl där någonstans MP:s partiledning nu befinner sig.

Tesen om att det ”varit ännu värre utan oss” kommer inte att hålla i längden. Det är bara att gå tillbaka i den politiska historien.

Det hade förvisso varit värre utan Torbjörn Fälldin när det gäller kärnkraft, men minnet är att han var den stora svikaren som laddade en kärnreaktor trots alla heliga löften om motsatsen.

Flyktingfrågan och Vattenfalls kommande utförsäljning av kolkraft – vem minns inte den där kolbiten som det viftades till förbannelse med i senaste valrörelsen – blir språkrörens fälldinare.

Och vad värre, man sitter på det sluttande planet.

Nästa steg för partiledningen är att administrera det så kallade världlandsavtalet med Nato, vilket innebär att Nato skrivs in i svensk lagstiftning i syfte att underlätta sista steget för att Nato skall kunna få tillgång till svenska hamnar, svenska flygplatser och svenska vägar.

Och dessutom kunna angripa tredje land från svenskt territorium.

Tanken att en regering med språkrör från MP skulle kunna lägga en sådan proposition – den kommer i vår – till riksdagen hade varit totalt främmande för bara några år sedan.

Intrycket är: ingenting är ett för stort ideologiskt offer. Tyvärr är det inte bara ett intryck förresten…

Miljöpartiets akuta problem, inför nästa valrörelse, är inte att man i praktisk handling gett upp den profilfråga där man lovat mest – frågan om människor på flykt. Eller ens att man sitter på det sluttande planet i en rad frågor.

Det akuta problemet är att man stuvat undan nästan alla andra profilfrågor, som såväl är djupt ideologiskt förankrade som skäl till att partiet existerar.

Sänkt arbetstid, grön skatteväxling, friår, konsumtionskritik, strävan efter ett ekonomiskt system som överlever även om man inte har något ekonomisk tillväxt.

Hela den systemkritik som MP byggt sin politik på har förvandlats till försvar av dagens system.

MP framstår som ett parti bland andra, såväl till politiskt språkbruk som till politiskt innehåll. Man har gjort en dygd av att detta. Att förändra detta med nuvarande partiledning är försent.

Inom socialdemokratin framförs krav på att man skall starta om. Den debatten bör hållas även inom MP. Den kommer att göra ont.

Men det kommer att göra värre ont, under mycket längre tid, om man undviker den debatten.