Otaliga undersökningar visar att den svenska skolan befinner sig i en akut, pågående kris. Eleverna i den svenska grundskolan har i åratal uppvisat allt sämre färdigheter i matematik och naturvetenskapliga ämnen, men resultaten blir allt sämre även i språk och samhällsorienterande ämnen.

Nu söker debattörer och tyckare efter syndabockar. Är det Björklunds fel? Är det lärarutbildningen som brister? Är det föräldrarna som inte är tillräckligt engagerade?

Att både grundskolan och gymnasiet befinner sig i fritt fall är ingen överraskning för oss som undervisar på högskolor och universitet. Under de femton år jag undervisat vid Lunds universitet har studenternas förkunskaper minskat drastiskt. Jag kan inte längre utgå ifrån att alla i föreläsningssalen ens har hört talas om till exempel Immanuel Kant eller Aristoteles.

A-kursen motsvarar numera det jag lärde mig när jag gick på gymnasiet, medan b-kursen motsvarar det som var a-kursen för ett decennium sedan.

Det största bekymret är dock inte att studenternas förkunskaper är skrala: det största, och riktigt bekymmersamma problemet är att studenternas förmåga till självständig kunskapsinhämtning, förmågan att läsa och förstå text liksom förmågan att tydligt och klart redogöra för teorier och begrepp är radikalt sämre än för bara tio år sedan.

Den som inte behärskar stavning och meningsbyggnad är illa rustad för att förstå och redogöra för komplexa filosofiska resonemang.

Bilden är dock inte entydig. I veckan rättade jag a-studenternas tentor och slogs av samma sak som jag noterat vid flera tentarättningstillfällen de senaste åren: Antalet underkända blir ständigt större – men andelen väl godkända ökar också. Däremot minskar den grupp som av hävd är störst, nämligen de godkända.

Det är inte svårt att urskilja ett mönster här: De studenter som kommer från prestigeskolor i centrala Lund, som Spyken eller Katedralskolan, uppvisar oftast mycket bättre resultat än de studenter som gått på gymnasieskolor i mer socialt utsatta områden.

Detta är djupt orättvist. Studenterna med välutbildade föräldrar som gått på anrika gymnasieskolor är inte intelligentare än de som växt upp i Malmös förorter och hamnat på ett mindre välrenommerat gymnasium.

Den ökande segregationen i vårt samhälle syns tydligt i min föreläsningssal. Kristoffer Örstadius prisbelönta reportage i DN om den svenska skolans kris bekräftar min iakttagelse: Genom att samköra statistik och register visar han på tydliga samband mellan familjebakgrund, socioekonomiska förhållanden och betyg.

Elever som bor i socioekonomiskt svaga områden går på sämre skolor och presterar därmed sämre. Tyvärr är det ju inte i första hand familjer i socialt utsatta områden som utnyttjar det fria skolvalet.

Jag vill påstå att det fria skolvalet är direkt destruktivt: Det gynnar inte de svagaste.

Vem är det som bär ansvaret för skolans kris? Är det politikerna, lärarna eller kanske föräldrarna? Jag menar att det är av största vikt att inte individualisera skolans misslyckande.

Att fler studenter än någonsin förr blir underkända på a-kursen är inte ett individuellt problem. Att, som exempelvis Marcus Birro menar, lägga ansvaret på föräldrarna är att svika dessa barn ännu en gång.

Det är inte deras föräldrar som ska klandras. Det är politikerna som, genom oövertänkta och populistiska beslut, urholkat skolan, som övergett de barn som är i störst behov av stöd och god pedagogik, kunskap och utbildning.

Alla barn har rätt till kunskap och utbildning, till framtid. Det är inte en ynnest som blott tillkommer den stinna medelklassens avkomma.