För bara några veckor sedan var det ingen som kände till staden Kobane eller hade hört talas om Rojava. Men i dag är vi alla smärtsamt medvetna om hur stadens befolkning attackeras på flera fronter av terrororganisationen Islamiska Staten (IS).
Även om USA nu inlett flyganfall så är det folket själva som står för motståndet mot en av vår tids mest fascistoida organisationer. Turkiets stridsvagnar står stilla på kullarna som omger Kobane – som symboler för världssamfundets oförmåga att agera.
Och när världens demokratier frusit fast i passivitet, är det män och kvinnor som får ta vapnen i sina egna händer.
Men vad många inte känner till är att det inte är en slump att det just är kvinnorna som syns mest i mediabevakningen av slaget om Kobane.
Kobane är en av tre kantoner som utgör Rojava, den kurdiska stat som nu bildats i kölvattnet av inbördeskriget i Syrien. Av kurder som levt där sedan flera hundra år, men som ständigt varit förtryckta av alla de olika regimer som haft för tillfället haft makten.
I dag ser många kurder den kaotiska situationen i Syrien som en möjlighet och har proklamerat sin egen stat – och den heter Rojava.
I Rojavas nyligen nedtecknade grundlag, som egentligen är mer av ett socialt avtal, kan man läsa att ”...de demokratiska kantonerna Afrin, Jazira och Kobane, som utgör en konfederation av kurder, araber, syrianer, arameer, turkmener, armenier och tjetjener, har ingått i ett samhällskontrakt för frihet, rättvisa, värdighet och demokrati i ett samhälle präglat av jämlikhet och ekologisk hållbarhet. Fördraget bygger på fredlig samexistens och garanterar grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, oavsett religion, språk, etnisk tillhörighet och kön”.
Idéer som i övrigt är helt främmande i områdets stater.
Rojava är ett unikt experiment i världshistorien. Ett demokratiskt självstyre där kvinnor står i spetsen.
Just orden kön och jämlikhet är oerhört viktiga i sammanhanget. Just dessa ord förekommer inte i någon av de omkringliggande staternas grundlagar – inklusive Turkiets.
I Rojava finns i dag inget kvinnoförtryck. Våld mot kvinnor existerar inte, annat än det som riktas mot kvinnor av IS. Inget hedersvåld, inga barnäktenskap! Befolkningen – kvinnor, ungdomar, olika yrkesgrupper är organiserade i olika råd och bestämmer tillsammans över sina liv.
Ingen stat, ingen militär. Kobane försvaras av en självförsvarstyrka, YPG (den kvinnliga grenen kallas YPJ), där både kvinnor och män är organiserade.
Och det är just därför som IS attackerar Kobane. De är livrädda och står inte ut med tanken att denna modell kan bli en inspirationskälla för Mellanösterns befolkning, som är trötta och slitna av många år av krig och konflikter.
Över 150 000 flyktingar har flytt över den turkiska gränsen in i Turkiet för att överleva – äldre, sjuka och barn. De lever där under mycket svåra förhållanden och väntar i dag bara på att kunna återvända till sina hem. Så fort kriget tagit slut.
Resten av befolkningen – de ungefär 400 000 som valt och haft möjlighet att stanna är beväpnade med enkla vapen, men försvarar sitt land mot IS moderna, tunga vapen.
Men IS hotar inte bara det fria Kobane, utan hela den fria demokratiska världen. Trots det är det i dag Rojavas kvinnor och män som strider mot dom och för demokrati, frihet och jämlikhet.
Och för ett liv utan kvinnoförtryck.