Att hävda att man skyddar barnen genom att frånta dem all kontakt med de två personer som är deras liv och trygghet visar på en oerhörd inkompetens. Socialtjänsten agerar maktfullkomligt utan hänsyn till barnets bästa. Det visar också på en allvarlig tendens hos Socialtjänsten, nämligen att överreagera när det handlar om anklagelser om sexuella övergepp samtidigt som man förblir passiv när det handlar om andra typer av övergrepp. Det menar barnrättsjuristen Lena Celander-Jörgensen.
En pappa lägger sig ner på asfalten på gatan framför en bil. Han beordrar sin son åtta år gammal att lägga sig där han också. I bilen sitter mamman med pojkens syskon. Åttaåringen tvingas sedan att ligga på gatan framför bilen bredvid sin pappa i 15 minuter tills polisen kommer till platsen. Att ligga framför en bil i 15 minuter är en evighet, är psykiskt och fysisk misshandel av ett barn. En bil är farlig och innebär att man kan dö.
Ett övergrepp av sådant slag betyder att pappan passerat alla spärrar för vad som kan
anses rimligt för ett barn att stanna kvar i. Pappa som då även ett par veckor tidigare polisanmält sin egen son för hot om att döda sin mamma. Ingriper socialtjänsten? Nej pojken stannar med pappan, nu ska man utreda och under tiden är åttaåringen kvar hos pappa.
Händelsen är bara en av hur många som helst där jag i mitt arbete ser att barn är utsatta och i behov av skydd utan att socialtjänsten reagerar.
Jag är vid det här laget övertygad om att socialtjänsten bara har två alarmsystem. Om någon av dessa börjar blinka så är de beredda att ”rycka ut”. Den ena av dessa är hot och hot om våld mot kvinnor (inte män). Den andra är övergrepp, sexuella övergrepp mot barn. Socialtjänsten har då inga stoppsignaler alls utan blir tunnelseende.
Naturligtvis ifrågasätter jag inte att vi ska skydda våra barn från alla former av övergrepp, både fysiska och psykiska. Jag säger inte att socialtjänstens uppdrag är fel. Det är bra att de tar emot anmälningar, att de omhändertar barn när det behövs, att de utreder.
Men vad jag definitivt vill peka på är att deras tunnelseende när det gäller hur de tar emot anmälningar är direkt till fara för barns liv och hälsa. Socialtjänsten gradering av olika typer av utsatthet är en fara i relation till barnets bästa.
För om man väljer att ”prioritera” vad som kan anses viktigt eller inte så lämnar man vissa barn skyddslösa medans andra skyddas utan anledning.
Varje enskild anmälan måste behandlas utifrån en kunskapsbas om hur barn reagerar om de blir utsatta psykiskt eller fysiskt. Sexuella övergrepp är en av dessa.
Det som blir väldigt tydligt i programmet om familjen i gårdagens Uppdrag granskning är att det talas väldigt lite eller inte alls om vad barnen utsätts för genom att utan förvarning hämtas av socialtjänsten på skola och dagis och sedan överlämnas till okända vuxna. Utan något enda livstecken från mamma och pappa under 2,5 månader.
Föräldrarna nämner det men ingen annan. Inte socialtjänsten, inte polisen inte åklagare, inte socialnämnden ingen.
Att hävda att man skyddar barnen genom att frånta dem all kontakt med de två personer som är deras liv och trygghet visar på en oerhörd inkompetens.
Vilka långvariga ärr skapar ett frånskiljande från mamma och pappa för en treårig flicka?
Hur bör vi som har ansvar för barnet agera för att förhindra den påfrestning som barnet utsätts för?
Som jurist är insamlandet av fakta, styrkande av det som vi fått till oss som fakta, återkopplingar, trådar mellan de olika faktan som vi uppfattar oss ha. Finns det stöd för ett påstående eller finns det motsatsen. Lägga till och dra ifrån.
När det gäller barn har alla myndigheter att bevaka barnets bästa, vilket innebär att i alla beslut vi fattar skall vi ha ett barnperspektiv. Hålla upp vårt eventuella beslut mot barnets bästa och se om beslutet kan genomföras så att barnets behov är i fokus. Tyvärr är min erfarenhet att socialtjänsten inte har samma tydliga verktyg när de arbetar. Jag efterlyser dessa verktyg. I programmet har utredarna en slutsats men hur de kom dit står inte att finna.
Utbilda socialtjänsten i metodik, tvinga socialtjänsten att ställa påstående om övergrepp i relation till andra beskrivningar än anmälarens anmälan innan de tillåts utsätta barnen för den kränkning som barnen i programmet utsatts för.
Med en metodik hade tvååriga Ingmar inte förlorat sin pappa under de fem månader som utredarna tog på sig för att komma fram till att mammans påstående om att Ingmar sagt att pappa tog honom på snoppen inte var ett sexuellt övergrepp.
Socialtjänsten bygger sina utredningar på luftslott, en persons anmälan och hänvisar sedan till deras utredningsbehov och utredningsförfarande.
En pappa i Falun som fick tilldömt sig umgänge med sin dotter fick ett samtal från socialen där de berättade att mamman anmält att dottern kan ha varit utsatt fast mamman visste inte ens av vad, bara att det var något sexuellt. Pappan blev kallad förövare ”du som är en förövare”. Utredningen tog över fyra månader under tiden åkte mamman med barnet på semester till Thailand.
En pappa fråntogs all kontakt med båda sina söner efter att han varit med barnen på stranden och badat och tvååring kom hem lite röd i rumpan och när mamma frågade sa tvååringen att pappa tagit där. Mamma polisanmälde, pappa misstänkt för sexuella övergrepp. Han hade tagit bort sand från stranden som fastnat i rumpan. Polisen inledde inte ens en förundersökning. Men socialtjänsten de visste bättre och har sedan under alla år vittnat till mammans fördel i två vårdnadsmål där pappa försökt få träffa sina barn.
Socialtjänsten påpekar alltid och gärna med att de inte har samma bevisvärdering som polis åklagare och domstol. Bara för att man frias är man inte oskyldig. Otaliga är de rättsprocesser som jag suttit i där socialtjänsten kallas av en förälder för att vittna mot den andra föräldern då de i sin utredning ”minsann sett att det kan ha hänt något”.
En pappa brukade bada i badkar med sin dotter. Utredningen kom fram till att det var övergrepp att sitta med sin dotter i ett badkar, nästan nakna så nära. De föreslog att mamman, som förvisso erkände i utredningen att hon slagit pappan, var den som skulle ha dottern. Erkänd misshandel av pappa var ju inte något mot det sexuella övergrepp som man ansåg pappa gjort då han badade med sin dotter.
Socialtjänsten agerar på sin upplevelse av, vad de uppfattar, vad som de tycker är rätt och fel, på känslan av att. Det här är inte mina ord utan vad socialtjänsten själv svarar när jag som jurist ställer frågan:
På vilka grunder har du kommit fram till att…?
De agerar maktfullkomligt utan hänsyn till barnets bästa. Vilket blir en kontradiktion då deras främsta försvar är att de tänker på barnens bästa, att deras uppgift är att skydda barnet.
De agerar trots att rättsväsendet sagt sitt då de alltid vet bättre.
Familjen i programmet är inte ett unikt ärende, tyvärr inte.
Kunde socialtjänsten gjort annorlunda, kan socialtjänsten göra annorlunda? Ja, om de hade hållit barnperspektivet högst så hade just de här två flickorna kunnat placeras så att de fortfarande hade kontakt med mamma och pappa.
Men som sagt fokus ligger uppenbart inte på barnen. Om socialtjänsten hade en metod som bygger på fakta som respekterade domstolarnas omfattande prövning så hade barnen jag nämnt i mina exempel inte förlorat sina föräldrar. Om socialtjänsten inte haft sitt tunnelseende där sexuella övergrepp lyser i mörkret så hade den åttaåriga pojken skyddats. Så hade kanske de två barnen som dränktes av sin mamma levt.
Tunnelseende gör att man missar allt som inte får plats i tunneln. Alla skyller på alla. Men de som skyller ifrån sig har en makt att förvalta som de borde ta på betydligt större allvar i relation till barnperspektivet.
Socialtjänsten bedömer tyvärr en form av utsatthet som mer beaktansvärd än andra. Anmälningar om ev. misstankar om sexuella övergrepp ges alltid en direkt reaktion medan andra övergrepp inte ges samma dignitet. Vilket resulterat i att anmälan om sexuella övergrepp används för att utestänga en förälder eller för att sätta dit någon.
Socialtjänstens agerande gör att barn utan förvarning förlorar en förälder/båda sina föräldrar under en för barnet mycket lång tid helt i strid med Barnkonventionen Artikel 9 punkterna 1-3.