Förra veckan publicerade Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet en rapport där de försöker att påvisa att Sverige inte ligger efter övriga Europa i det förebyggande arbetet mot extremism.
I sin analys väljer de att fokusera på ett snävt urval av två svenska kommuners insatser samt två projekt (Fryshuset & nationell stödtelefon) och sedan försöker de jämföra insatserna med EU Radicalisation Awareness Network (RAN) idékatalog över inspirationsprojekt (som presenterats vid RAN möten).
Utifrån detta underlag dras sedan slutsatsen att Sverige inte ligger efter i arbetet mot extremism.
Rapportförfattarna verkar varken ha koll på nationella och internationella insatser mot våldsbejakande extremism eller EU RAN:s arbete som omfattar över 2 500 praktiker som byter erfarenheter från fältet med andra som jobbar skarpt mot extremism.
Istället försöker Segerstedtinstitutet framställa att EU RAN:s idékatalog över inspirationsprojekt är likställt med allt praktiskt lokalt arbete i Europa, vilket medför att de helt enkelt missat väldigt många åtgärder och initiativ.
Denna jämförelse med RAN:s idékatalog och lokalt förebyggande arbete i städer är som att jämföra äpplen med kokosnötter.
Inte heller verkar Segerstedtinstitutet veta om att det finns nationella och lokala handlingsplaner inom olika EU-länder, till exempel Köpenhamns 50-sidiga handlingsplan som omfattar sammanflätade insatser.
Sammantaget har de inte gjort någon analys av åtgärder i EU värd namnet. Istället har de analyserat en idékatalog och baserat på denna dragit grundlösa slutsatser.
Författarna framhäver att Sverige inte släpar efter i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism. Ta då in detta faktum. Enligt en ny studie från Socialstyrelsen framgår att 87 procent av de fall socialtjänsten kommit i kontakt med våldsbejakande extremism har varit relaterade till religiös extremism.
De nämner också att det är ovanligt att insatser ges till individer som återvänt från konfliktområden som Syrien. Bara i sju socialtjänstverksamheter i 218 kommuner har insatser satts in till barn eller unga vuxna med anledning av våldsbejakande extremism.
Endast i fem verksamheter har man gett insatser till individer som återvänt från konflikter och vid något fler fall har stöd givits till familjer. Lägg därtill att enbart sju kommuner har en färdig handlingsplan mot våldsbejakande extremism.
Det är med andra ord svårbegripliga påståenden som görs av Segerstedtinstitutet att Sverige ska ligga väl till i det förebyggande arbetet lokalt när man hamnar så snett i sin analys.
Nyligen förslog regeringen i sin vårbudget att Segerstedtinstitutet kommer att få tio miljoner för sitt förebyggande arbete mot våldsbejakande ideologier och rörelser.
Om finansiären efterfrågar fortsatta snömosrapporter får vi lyfta på hatten och gratulera till väl spenderade pengar. Vårt bästa råd är att regeringen bör fundera över denna satsning en gång till.
Då Segerstedtinstitutets första rapport uppvisade närmast gränslösa brister så verkar detta vara regel snarare än undantag.
Där blandades svammel om ”polisens terror mot (för)orterna eller hur icke-vita terroriseras på offentliga platser”, med brådmogna inspel om att ”upprätthållandet av den liberala ekonomin in absurdum är naturligtvis lika fanatiskt som någon annan politisk idé.”
Dessutom fick läsaren även veta att ”resurstilldelning, socialpolitik eller arbetsmarknadspolitik, kan vara en form av våldsutövande.”
Den sortens identitetspolitiska analyser talar för sig själva. Istället för vidare satsning på Segerstedtinstitutet så framstår en avlövning som mer naturligt.