FÖRENINGSDEMOKRATI I sann demokratisk anda röstade Riksidrottsmötet i helgen för att behålla 51-procentsregeln i svenska idrottsföreningar. Sedan dess har flera idrottspampar surnat till. Surast av dem alla blev ishockeyförbundets ordförande Christer Englund, som vägrar erkänna det demokratiska beslutet. Men eftersom han tidigare visat sig vara en diktaturkramare borde vi kanske inte bli förvånade, skriver Tony Ernst, ordförande Svenska Fotbollssupporterunionen.
I helgen som gick samlades hela idrotts-Sverige i Luleå för Riksidrottsmötet, det som i folkmun kallas ”idrottens riksdag” och som hålls vartannat år. Där bestämdes bland annat att den under våren så omdebatterade 51-procentsregeln blir kvar. Även i framtiden måste en idrottsförening ha minst 51 procent, alltså en majoritet, av rösterna i aktiebolag som bildats ur ideella idrottsföreningar.
Beslutet togs i sedvanlig god svensk demokratisk anda: efter en lång debatt där alla parter fick prata tills de blev torra i mun, fick de olika specialförbunden rösta enligt en noga föreskriven röstlängd.
Man kan givetvis ha åsikter kring huruvida det här var rätt beslut för svensk idrotts framtid. Det står var och en fritt fram att även framgent tvivla på 51-procentsregelns överlägsenhet. Man får lov att tjura och sura – speciellt om man tillhörde falangen som ville privatisera och bolagisera – det hör ju till efter en svidande förlust.
Vad som däremot inte är tillåtet är det som flertalet debattörer och ledamöter ägnat sig dagarna efter omröstningen: att misskreditera det representativa utslaget. Beslutet i Luleå togs med så pass stor majoritet att man inte ens behövde ta till rösträkning. Det går alltså inte att tvivla på att det gick korrekt till. Det hör till god ton att åtminstone respektera ett demokratiskt fattat beslut, även om man råkar stå på förlorarnas sida.
Den gemensamma nämnaren hos dem som inte verkar förstå vad ett demokratiskt beslut innebär är, inte helt oväntat, att de är lite äldre män. Sura gubbar, helt enkelt.
Johan Esk skrev i DN i måndags att ”skendemokratin lever vidare” och skyller självfallet alltihop på ”de högljudda supportrarna”. Som mångårig fotbollssupporter är man van vid att kallas huligan så fort man går på ett årsmöte och röstar, men att Idrottens riksdag benämns skendemokrati är en nyhet.
Ännu längre går Dan Persson i en mer än lovligt förvirrad krönika i Idrottens Affärer. Först jämför han förbunden i Riksidrottsförbundet med Sverigedemokraterna, sedan kallar han dem som vill bevara 51-procentsregeln för ”verklighetsfrånvända ideologer”.
Han påstår också – helt utan bevis, givetvis, sådana petitesser behöver aldrig äldre manliga krönikörer bekymra sig om – att det är Firman Boys som agerat ”framgångsrika lobbyister”.
Varken Esk eller Persson är dock värst. Priset till absolut suraste gubbe går till Christer Englund, ordförande i ishockeyförbundet, som var en av de som lobbade allra hårdast för att 51-procentsregeln skulle plockas bort. I en intervju i DN efter Riksidrottsmötet gnäller han först över att ”många var inte ens insatta i frågan” för att sedan helt förkasta det demokratiska beslut som tagits: ”Jag tänker inte lägga frågan åt sidan”.
Här har politiker något att lära. Den sida som förlorar riksdagsvalet nästa år kan helt enkelt bara svara att man inte går med på resultatet!
Att det är just Christer Englund som har mage att gnälla på demokratin förvånar inte, han är nämligen van att gå i despoters ledband. Under det ishockey-VM som utspelade sig i Sverige för några veckor sen förvägrade han uttryckligen publiken att visa upp Vitrysslands före detta, numera förbjudna, flagga.
”Idrotten ska inte blanda in politik” förklarade Englund förbudet i en intervju med Sveriges Radio. Att Vitryssland är Europas sista diktatur bekymrade inte Englund. Det alltså denna diktaturkramare som vägrar erkänna Riksidrottsmötets beslut och ska driva frågan vidare.
Det som sticker allra mest i ögonen hos flera av de här sura gubbarna är naturligtvis att det är vi supporters – gräsrötterna – som genom ett gediget och brett förankrat föreningsdemokratiskt arbete sett till att vända opinionen till vår fördel. Man är van vid att bestämma själva, utan att blanda in de som berörs av besluten.
Nu gick inte det den här gången. Då tjurar och surar man och försöker misskreditera den vinnande sidan med hjälp av uppenbara lögner och antidemokratiska metoder.