Brottsförebyggande rådet (Brå) arbetar seriöst och vetenskapligt med att fortlöpande presentera brottsutvecklingen i Sverige ända sedan 1976.
Nu har årets rapport (Brå 2017:5) kommit som behandlar utvecklingen under 2000-talet. Rapporten är synnerligen innehållsrik och inte alldeles enkel att tillgodogöra sig.
Det går att läsa rapporten selektivt och med ett visst syfte för ögonen. Personligen tror jag att det är förhållandevis få som läser den alldeles objektivt och opåverkat av egna intryck och uppfattningar.
Kanske kommer Brå-rapporten också att väcka en och annan ruelsetanke beträffande vissa brottsrapporteringar inom media.
Sannolikt läser opinionsbildare ibland ensidigt vad man känner vara väl förenligt med det budskap som ska föras fram i debatten.
Löst grundade påståenden har ju på hög internationell nivå på sistone förts fram med påtagligt hög volymstyrka och genomslagskraft.
Och jag själv då? Hur läser jag rapporten? Inte alldeles lätt att säga så här direkt efter en första snabb genomläsning. Krävs åtskilligt av analys och eftertanke.
Något som jag i likhet med de flesta andra skulle våga gå ed på att det måste vara sant är Brås konstaterande att dödligt skjutvapenvåld med män som offer har ökat över tid.
Jag oroas ständigt av att många gärningspersoner aldrig blir lagförda för dessa brott.
Samtidigt är det mindre uppmärksammat i media – men naturligtvis synnerligen positivt och betydelsefullt – att dödligt skjutvapenvåld i familjesammanhang mot kvinnor har minskat.
Allt våld i nära relation måste med kraft bekämpas.
En viktig slutsats i rapporten som påverkar många är att anmälningar gällande hot eller trakasserier ökat i betydande utsträckning vad rör brotten mot person.
Ibland uppmärksammas sådana brott mycket medan åtskilliga av dem äger rum mer i det tysta och berör endast dem som utsätts för dem och deras anhöriga.
Vi kommer snart att förhoppningsvis få en ny lagstiftning som ger ett bättre skydd för alla dem som utsätts för denna brottstyp efter förslagen i betänkandet ”Integritet och straffskydd”, SOU 2016:7. Sådan lagstiftning välkomnas.
Den glädjande utvecklingen vad gäller inte minst egendomsbrotten, som minskat sedan 2005 tror jag dessvärre inte uppfattas som något särskilt positivt för alla dem som alltjämt drabbas av djupt integritetskränkande inbrott i sina bostäder och där brotten mycket sällan klaras upp.
Oroväckande är också redovisningen gällande könsskillnader i utsatthet för brott där kvinnor oftare utsätts för trakasserier och sexuallbrott, vilket medfört att andelen utsatta kvinnor ökat något under 2000-talet samtidigt som andelen för brott (ofta misshandel) utsatta män har minskat något.
Trots alla Brås ansträngningar att på vetenskaplig basis ta fram ett väl underbyggt underlag för redovisningen känner jag ändå att det beträffande vissa brottskategorier kan finnas ett inte obetydligt mörkertal.
Men det har det kanske alltid gjort, vilket skulle få till följd att det inte inverkar beträffande de trender rapporten belyser.
För att avslutningsvis återvända till hur Brå-rapporten kan läsas känner jag en djup oro för konsekvenserna om den hamnar under ögonen på den som illvilligt vill förmedla ett intryck av brottsläget i Sverige som inte alls rimmar med det som Brå förtjänstfullt och objektivt vill förmedla.
Jag kommer alltid att vara övertygad om att en mycket viktig brottsprevention är att begångna brott blir uppklarade och att gärningspersonerna lagförs.
Här finns det mycket att jobba aktivt med för polisen och åklagarna.
Själv är jag naturligtvis helt objektiv och opåverkbar av fördomar eller förutfattade meningar. Eller?
