TUNISIEN Efter över 24 år har Tunisien befriats från tyrannen Zine El Abidine Ben Ali. Det tunisiska folket har tagit strid för sina rättigheter och omvärlden har välkomnat det som har kommit att kallas Jasminrevolutionen. Men få tunisierna har nog känt något stöd under dessa många mörka år från dessa nyvaknade vänner. Faktum är att EU och USA snarare försvårat en demokratisering. Det skriver vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson, Hans Linde.
Efter över 24 år har Tunisien befriats från tyrannen Zine El Abidine Ben Ali. Det tunisiska folket har tagit strid för sina rättigheter och åtminstone vunnit en delseger. Omvärlden har välkomnat det som har kommit att kallas Jasminrevolutionen. Men få tunisierna har nog känt något stöd under dessa många mörka år från dessa nyvaknade vänner. Faktum är att EU och USA snarare försvårat än underlättat en demokratisering av Tunisien.
Det är bara två veckor sen som den franske utrikesministern ansåg att Frankrike borde ”dela med sig av sin välkända kunskapom polis- och säkerhetsinsatser till Tunisien för att reglera de störande elementen”. Idag säger dock Frankrikes president Nicolas Sarkozy att han ”erkänner det nya styret i Tunisien och ”hoppas på en fredlig lösning i landet”.
Glada tillrop har även hörts från Barack Obama, men fram tills i fredags har USA inte tvekat då det gäller samarbete med Tunisien i sitt ”krig mot terrorismen”. Den Europeiska unionen uttrycker sig också positivt med anledning av fredagens händelser, men man tvekade aldrig att sluta ett associationsavtal med Tunisien. Ett handelsavtal som man har haft som avsikt att förnya även med Ben Ali vid makten.
Från svenskt håll uttrycker sig Carl Bildt positivt och upprepar hur viktigt det är att nu hjälpa tunisierna. Men under lång tid har Sverige stöttat Ben Alis regim genom att exportera krigsmateriel dit till ett sammanlagt värdet av 42 miljoner kronor mellan åren 2000 och 2009.
Sanningen är att kritiken mot diktatorn i Tunis varit ytterst svag, på gränsen till obefintlig, från omvärlden så länge Ben Ali satt kvar i sitt presidentpalats. USA, EU och Sverige har alltför länge låtit ”kriget mot terrorismen” och arbetet med att förhindra flyktingar att komma till EU gå före försvaret av de mänskliga rättigheterna. Det tunisiska folkets intressen har vägt lätt i konkurrensen med EU:s och USA:s egenintressen i regionen.
Händelserna i Tunis är chansen till en nystart. Låt oss med alla tillgängliga medel börja med att stödja det tunisiska folkets fortsätta kamp för demokrati och rättvisa. Det är naturligtvis oroande att den störtade diktatorns eget parti (RCD) i övergångsregeringen har fortsatt makt över inrikesministeriet som ansvarar för de kommande valen, men vikten av att Sverige och EU skickar ner valobservatörer när valet stundar är därmed desto större.
Sverige och EU bör också ta initiativ till en internationell kommission som ska utreda massakrerna på civila. Det är också viktigt att Ben Ali får ansvara för sina brott inför internationella brottsmålsdomstolen i Haag eller annan rättslig instans.
Men händelserna i Tunisien erbjuder också en möjlighet till en nystart för relationerna till länderna i regionen. För på samma sätt som man i 24 år blundat för brotten mot de mänskliga rättigheterna blundar man fortfarande för brotten och övergreppen i flera av grannländerna. Exemplen är för många på hur kritiken tystnat när auktoritära regimer ställt sig på USA:s sida i det så kallade kriget mot terrorismen och på EU:s sida i deras byggande av Fort Europa.
Nervositeten ökar bland grannländerna och redan nu har minst fyra självbränningar, liknande den som inledde upproren i Tunisien, inträffat i Egypten och Mauretanien. Man kan inte bara, så som Carl Bildt säger, ”överväga vad unionen de närmaste veckorna kan göra för att hjälpa till att stabilisera läget i Tunisien”. Man måste också börja ifrågasätta sina relationer till andra länder i regionen.
Nu finns chansen att ompröva politiken gentemot dessa länder. EU måste fundera på om det är rimligt med det generösa förhållningssätt man idag har till Marocko, trots att landet sen många år ockuperar Västsahara. Och hur ser relationen till diktaturerna Egypten och Libyen egentligen ut? Utrikesminister Carl Bild är inte ensam om att kalla regionen runt Tunisien för ”en tryckkokare”, men till denna ”tryckkokare” har Sverige sålt vapen för drygt 1,5 miljarder år 2009. Länder som mottog vapen var bland annat auktoritära stater som Algeriet, Förenade Arabemiraten, Egypten och Saudiarabien – dit Ben Alis för övrigt tros ha fått en fristad.
För Sveriges del borde det vara en självklarhet att inte exportera krigsmateriel till diktaturer. För EU borde det vara lika självklart att inte sluta avtal om återsändande av flyktingar med ett land som Libyen.
I framtiden måste Sverige konsekvent stå upp för de mänskliga rättigheterna oavsett var, av vem och med vilka motiv de kränks eller inskränks. Men det tunisiska folkets revolt till trots känns ett sådant förhållningssätt till Nordafrika mycket avlägset.