Insatserna mot mobbning och våld i den svenska skolan lever farligt, detta eftersom dessa lösningar, metoder, vilar på att bilden av den svenska skolan är full av mobbning.
Men stämmer det?
En sak är säker: barn får inte mobbas. Alla föräldrar har en absolut rätt att förvänta sig att skolpersonal, skolledare samt utbildningsansvariga, gör vad de kan för att skapa trygga skolor.
I Sverige finns idag cirka 912 000 elever i 4 805 grundskolor, fördelade bland 48000 skolklasser.
Skolverkets Rapport 353, om utvärdering av insatser mot mobbning, beskriver användning av en ny kartläggningsmetod (besvarad av 8000 skolelever) i syfte att uppskatta antalet skolelever som, vid en tvärsnittsundersökning, går att klassificeras som ”mobbade”.
Det finurliga med denna metod var att inga elever tillfrågades direkt om de var mobbade. I stället skapades olika kategorier utifrån grader av negativa handlingar.
Eleverna tillfrågades om de hade uppfattat ett uppsåt att såra (till skillnad från mobbnings- och våldsliknande handlingar), något som kan uppkomma inom ramen för jämbördiga konflikter eller som skoj.
Vid det första mättillfället klassificerades då cirka 7,5 procent som offer för mobbning. Och det var härifrån som stiftelsen Friends hämtade sin ”djävul”.
Tidningarna målade upp rubriker som ”över 60,000 elever mobbas”, en beskrivning som glatt vidarebefordrades av SVT.
Detta var visserligen inte en osanning, men en sanning som gick att modifiera. En tolkning skulle kunna vara att lärare, rektorer och skolor var kassa på att göra något åt det verkliga problemet.
Bilden kan lätt skapas av en systematisk passivitet, en oförmåga att ingripa, samt bristande kunskaper och handlingsberedskap på skolnivå.
Aktörer som Friends, Farsta och Olweus, har bidragit ovärderligt till att fylla kunskapsluckorna och metodologiska begränsningar. Men jag vill hävda att det som skolan nu behöver är varken nya patentlösningar eller obeprövade ”metoder”.
Varför inte, undrar ni?
Jo, Sverige är nämligen bäst i världen att beivra mobbning i grundskolan.
I en stor internationell jämförelse mellan 40 länder (2006) hade Sverige den lägsta andelen pojkar (8,6 procent) och flickor (4,8 proent) involverade i mobbning (antingen som offer, förövare eller mobbande offer).
Andra skandinaviska länder hade betydligt högre andelar: Finland 13,3 procent, Norge 15,3 procent, bland pojkar; Norge 8,4 procent, Finland 8,8 procent, bland tjejer.
Detta var för 9 år sedan.
Nio år tidigare, i en jämförelse mellan 27 länder uppstod samma bild. Bland svenska skolelever fanns 89 procent som ”ej under året” hade upplevt mobbning”; ”någon gång”, 12 procent; ”en gång i veckan”, 1,2 procent.
I Grönland och Österrike svarade 9,5 procent att mobbning inträffade minst en gång i veckan, det vill säga åtta gånger fler.
Den positiva bilden slutar inte där.
I Skolverkets undersökning hade vi möjlighet att följa skoleleverna på individnivå. Dolt i skräckscenariots 60,000 mobbningsoffer (strax över en elev per klassrum) finns en ofantlig framgång.
När exakt samma individer ställdes inför samma frågebatteri ett år senare fann vi att för cirka 75 procent av offren hade mobbning upphört (lyckad insats i 36,000 av 48,000 klassrum).
Här fick vi ett unikt bevis för hur det dagliga arbetet hos antimobbningsteam, skyddande lärare, duktiga rektorer och annan skolpersonal vinner framgång.
Deras konsekventa, fokuserade och genomtänkta insatser mot mobbning, visar helt enkelt resultat! Ett nolläge ligger alltså nu utom räckhåll.
Det är idag den stora utmaningen. En utmaning fullt möjlig då svenska skolor visat sig vara ”bäst i världen”.
Nu till några aktörer i fältet, som Friends och massmedia, som verkar vara farligt beroende av att måla upp ett slags ”skoldjävul”. Ansvaret vilar tungt på dem. Nu gäller det för dem att nyansera och förändra samhällsbilden av den svenska skolan.
Låt oss tillsammans stå upp emot mobbning. Men gör inte bilden värre än vad den är!