Det som två dagar senare rapporterades som en utrikespolitisk nyhet var för 80 000 svenskar varken nyhet, eller särskilt utrikes. Det kunde ha tagit två och några dagar till, vore det inte för en otålig och mångtalig bosnisk diaspora som krävde annat.
Den översvämning som i skrivande stund täcker en tredjedel av Bosniens areal och håller en fjärdedel av dess befolkning gisslan är den största i mannaminne. En ansenlig portion av Serbien är minst lika drabbad.
Med andra ord är det en händelse av nyhetsvärde.
Minns annandag jul 2004. En tsunamivåg i Thailand sveper bort 543 svenska liv, tillsammans med 300 000 andra. Nyheten kunde inte annat än erhålla sitt rättmätiga utrymme i den inhemska rapporteringen, dels i egenskap av magnitud, men i synnerhet på grund av dess bäring på Sverige.
Huruvida svenskar hade farit illa var den stora och ibland enda frågan.
Helt förståeligt eftersom Thailand var en populär semesterdestination och julen en populär tid för svenskar att vistas där. Släktingarna här hemma var i sin rätt att kräva full mobilisering från såväl regering som medier, för att hjälpa de nära och kära, och informera.
Det var si och så med regeringen, men medierna gjorde ett strålande jobb. De behövde inte lobbas mot.
Tsunamivågen var naturligtvis en större och på många sätt ojämförbar händelse. Däremot vore det ingen överdrift att tillmäta syndafloden på Balkan en bråkdel av dess betydelse, och konstatera att inte ens denna bråkdel återspeglats i svenska mediers engagemang.
En delförklaring kan vara att invandringslandet Sverige har lång väg att gå innan dess agerande ger sken av dess etniska sammansättning. Det nyhetsvärderar nämligen som om alla fortfarande bar efternamnet Svensson.
Låt oss med det lämna de slimmade redaktionerna i landet därhän. Situationen i Mediesverige är ingen nyhet. Lika lite som det faktum att diasporan, oavsett om den är bosnisk eller kinesisk, alltid ligger några steg före den inhemska nyhetsrapporteringen från ursprungslandet.
Att väcka sovande journalister var blott startskottet för den våg av välvilja gentemot de drabbade som fortfarande pågår. En insamling avlöser en annan, av både pengar och materiel, till såväl barn som vuxna.
Diasporan agerar som en effektiv brygga mellan två länder, som bank, nyhetsförmedling, krishanterings- och biståndsorganisation i ett.
Allting med en improviserad systematik som är inget mindre än imponerande.
Invandrare i Sverige skickade i fjol motsvarande 17,6 miljarder kronor till sina hemländer, enligt Ria Financial Services. Svenskbosnierna är bland de invandrargrupper som remitterar mest, 676 miljoner under 2013. Globalt är remitteringar större än det samlade statliga biståndet.
Diasporan är en positiv kraft som fyller en svårersättlig funktion. Att tillvara dess potential, både som arbetskraft och strategisk samarbetspartner, är någonting som Sverige har skött exceptionellt illa.
I dag har vi dessutom politiker som ser slentrianbistånd som ursäkt att begränsa invandringen. ”Hjälpa på plats”, som det heter.
Inte nog med att samma politiker varken har en utrikes- och biståndspolitik värd namnet, eller geografiska kunskaper som sträcker sig bortom Sölvesborg. När krisen i utlandet slår till, plötsligt som den brukar, förblir dessa politiker helt anonyma och utan en plan.
Det översvämmade Balkan är bara det senaste exemplet.
Tanken har inte slagit dem, att hjälpa på plats bäst görs via dem man en gång i tiden hjälpt här – diasporan.