Regeringen har som ambition att säkra barns rättigheter i Sverige. När det gäller minoritets- och urfolksbarn bryter dock Sverige systematisk mot barns rättigheter på utbildningsområdet.
Trots att Europarådet kritiserat den svenska regeringen åtta gånger för just detta, kvarstår de strukturella och rättsliga problemen. Och ännu fler barn går varje dag miste om rätten att få lära sig sitt minoritetsspråk.
I statsminister Stefan Löfvens första regeringsförklaring i september 2014 uttalades att Sverige ska säkra de nationella minoriteternas rättigheter. Förverkligandet av minoritetsrättigheter på utbildningsområdet har dock sedan år 2000 präglats av förödande politisk passivitet.
Det är beklämmande att Sverige inte lever upp till kraven i Europarådets minoritetskonventioner eller barnkonventionens artikel 30.
Passiviteten hotar idag bevarandet av de nationella minoritetsspråken eftersom allt för få elever ges möjlighet att tillägna sig en högre nivå i läs- och skrivkunnighet i sitt minoritetsspråk.
Minoriteterna och urfolket har vid otaliga tillfällen framfört det akuta behovet av åtgärder. Dessa behov har varit uppe på vart enda minoritetspolitiskt samråd med ansvariga ministrar de senaste tio åren.
För utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) tog det 10 månader att ens hitta en tid för ett möte med minoritetsföreträdare. Priset för denna politiska passivitet betalas av enskilda elever och deras familjer.
Sveriges Radio rapporterade nyligen att mängden modersmålsundervisning som erbjuds i nationella minoritetsspråk är otillräckligt.
I SR:s kartläggning svarade 85 % av 248 kommuner att modersmålsundervisningen uppgick till 60 minuter eller mindre. Det går inte, enligt språkforskare, att tillägna sig minoritetsspråket på så lite undervisningstid.
Bilden stämmer väl med det som tidigare framkommit i ett antal alternativrapporter till Europarådet och FN.
Det är en skam att Sverige, med sin självbild som förverkligare av barns rättigheter, harvar i det europeiska bottenträsket i utbildningsfrågorna.
Sverige valde de lägsta möjliga åtagandena i samband med ratificeringen av den europeiska språkstadgan år 2000, men inte ens dessa klarar man av. Det finns inte utbildningsstrukturer eller lagstadgade rättigheter.
Många europeiska länder säkerställer nationella minoriteters rätt till undervisning på minoritetsspråket genom hela utbildningsväsendet.
I till exempel Norge och Finland är rätten till samiska i skolan betydligt starkare.
Den nuvarande regleringen på skolområdet utgår i grunden från ett assimilatoriskt förhållningssätt.
Tanken är att barnets modersmål ska stödjas, men det ges i praktiken inga reella möjligheter att tillägna sig högre läs- och skrivkunnighet i modersmålet.
Europarådet har underkänt den svenska modellen som oförenlig med skyddet för nationella minoriteter och uppmanat Sverige att utveckla en genomtänkt plan för utbildningsväsendet som säkrar minoriteters rättigheter.
Det räcker inte att vidta insatser för att förbättra kvaliteten och tillgången på modersmålsundervisningen.
Modersmålsundervisning genom fjärrundervisning, som regeringen nu förordar, är inte lösningen utan snarare ett komplement. Det måste till insatser för att öka utbudets omfattning och lagstadgade rättigheter för eleverna.
Tvåspråkig undervisning finns knappt i kommunal regi och kommunerna saknar incitament och ekonomiska förutsättningar att anordna sådan undervisning.
Den gjorda lärararreformen är felkonstruerad och underfinansierad, och det behövs framför allt satsningar på de lägre årskurserna.
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) aviserar nu en översyn och vi uppmanar honom att ta frågan på största allvar. Mandatperioden går snabbt och snart hinner inte regeringen genomföra någon förändring inom mandatperioden.
Vad svarar regeringen Europarådet vid nästa granskning i juni 2016 och alla de familjer som vill att deras barn ska få tillgång till minoritetsspråket?Gäller barnkonventionen och rätten till undervisning bara vissa barn i Sverige?
Vi kräver ett systemskifte!