Tonläget från Sverigedemokraterna och deras sympatisörer blir allt hårdare och felsluten allt grövre.
I sin iver att komma bortom vänster- och högerblockpolitiken och att forma en politik byggd på ”kärleken till det egna landet” gör SD en mängd kunskapsmässiga övertramp.
Sverigedemokraternas Aron Emilsson använder, i en intervju återgiven i söndagens DN termerna ”kultur” och “antropologi” på ett mycket tvivelaktigt sätt:
”Ingen annan lyfter fram den antropologiska dimensionen i kulturen. Det handlar om vår identitet som folk. Vi drar ner anslag till samtidskultur och lägger mer pengar på kulturarvet”, säger Aron Emilsson.
Dessvärre följs inte påståendets innebörd eller ordvalet upp i intervjun, varken av Emilsson själv eller artikelförfattaren, Niklas Orrenius. Såväl ”kultur” som ”antropologi” får stå oemotsagda och oproblematiserade.
Den kultursyn som SD på detta sätt ger uttryck för är essentialistisk och förlegad, och representerar inte på något sätt samtida kunskaper och forskningsrön inom antropologi och kulturstudier.
Kultur är en dynamisk uppsättning perspektiv och kunskaper om omvärlden, som hela tiden är i stadd i rörelse och förändring.
Kultur kan vara mer eller mindre gemensam, mer eller mindre överlappande, men det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att ringa in en kultur som något ursprungligt och autentiskt.
Den syn på kultur som förmedlas i SD:s uttalanden, speglar en kultursyn som rådde vid tiden för både rasideologins födelse och när såväl fascism som nationalsocialism frodades.
Vi har sedan länge gjort upp med den sortens föreställningar om enhet, renhet och äkthet.
Ett flertal antropologer, i Skandinavien bland andra Ulf Hannerz, Thomas Hylland Eriksen och Kirsten Hastrup, har betonat att kultur bör ses om en aktiv process av meningsskapande och kamp över definitioner.
Vi bör fråga oss, inte vad kultur är, utan vad den gör. Kultur är, med en modern öppen hållning, handling, inte varande.
Sociologen Zygmunt Bauman beskrev i sin bok ”Auschwitz och det moderna samhället” rasismens filosofiska väsen och dess grundläggande människosyn med orden: Människan är innan hon handlar, ingenting hon gör kan förändra vad hon är.
Det är kultur som varande, som en given identitet, blod och nationalism, som utgör grogrund för extremistiska ideologier. Kultur som handling öppnar i stället för det som SD inte vill kännas vid: kulturmöten, mångkulturalitet och kosmopolitanism.
De ”kosmopolitiska kulturradikaler” som refererades till i SD:s Mattias Karlssons Facebookstatus i våras, är de som vågar se att kultur inte bara skapar trygghet utan att den också skaver, att kulturmöten inte bara behöver utmynna i rädsla och misstro, utan också kan leda till mänsklig, social och politisk utveckling genom att bejaka det som till en början skaver – möten och mångfald.
Fråga är hur man, som SD förordar, kan bygga en trovärdig och människovärdig politik på en ideologi som i grunden motsätter sig förändring, såväl kulturell som politisk?
Vad kan då SD:s Emilsson mena när han talar om ”de antropologiska dimensionerna” i kulturen? ”Det handlar om vår identitet som folk”, säger han.
Uttalandet speglar en djup missuppfattning om vad antropologi som akademiskt ämne inrymmer och förmedlar.
Social- eller kulturantropologi, den antropologi som lärs ut vid universitet och högskolor idag, är läran om människan som kultur-och samhällsvarelse, om vårt samspel med andra människor och om hur kulturella gemenskaper formas och förändras.
Att en representant för SD oemotsagt för fram en förlegad, essentialistisk och felaktig uppfattning om kunskapen om människan är allvarligt.
Sådana uttalanden sätter käppar i hjulet för en sakligt grundad politisk debatt.
Vi bör i stället ta chansen att föra en diskussion om samtida kultur och kulturarv som går i linje med modern och vetenskapligt grundad antropologi, humaniora och samhällsvetenskap.