Jag vill tacka Sverigedemokraterna för mitt nyvunna politiska engagemang.

Tack.

Det var den blommande rasismen, för vilken Sverigedemokraterna är ett uttryck, som fick mig att åka till Kärrtorp i december 2013. Där hade jag aldrig varit förut. Det var fint där.

Och vi var ett gäng. Sextontusen, visst. Och vi gick där tillsammans och protesterade mot rasismen.

Det var verkligen mysigt. Vi var många, vi var starka, vi krossade rasismen nu. Eller gjorde vi det?

Egentligen är det ju ganska naivt när man tänker på det. Sverigedemokraterna var ju de som gjorde sånt här förut. Gick i marscher. Det var när de fortfarande bar kängor och bomberjackor. Innan de bytte till kostym.

De samlade inga sextontusen då. Men nu. Nu var det 359 610 svenskar som röstade på dem i EU-valet.

Det är den resan Sverigedemokraterna har gjort. Nu är det vi som demonstrerar. De har lyckats vända på det. Så gick det till.

Från att vara ett marginaliserat ordningsproblem till att vara en maktfaktor i svensk politik. Från att ha kryssat runt på gatorna sitter de vid makten som kommer av mandat i Sveriges riksdag. De 359 610 rösterna i EU-valet gav hiskeliga 9,67 procent.

Vakna och lukta på kaffet. Sverigedemokraterna har förstått något som många av oss andra har glömt: Att makten i en demokrati faktiskt utgår från dem som väljer att rösta i valen.

Genom att organisera oss i partier och mobilisera väljare kan vi faktiskt vara med och välja vilket samhälle vi vill leva i.

I EU-valet var det 3 606 381 svenskar som lät bli att rösta. Det är tio gånger fler än de som röstade på SD.  De 3 606 381 är en maktfaktor. I det kommande valet till riksdagen väntas bortåt 1,2 miljoner svenskar avstå från att rösta.

Det är därför politiskt engagemang måste bli det nya svarta.

Om vi kan få vänner och bekanta att marschera mot rasism i en Stockholmsförort, kan vi inte också få dem att rösta? Jag vill engagera oss i vår demokrati.

Som en direkt följd av allt detta har jag bestämt mig för att bli politiker. Det är dags nu. Därför har jag börjat träffa olika partier för att se var jag passar bäst. Alla får en chans, men när jag väl bestämt mig så kommer jag att gå in för det på allvar, med själ och hjärta.

I mitt fall tror jag att jag har en fördel av att vara ganska känd bland kampsportare. Det är nämligen så att när jag gått igenom valmyndighetens statistik ser man att i de områden där kampsport är som populärast är valdeltagandet som lägst.

I vissa valkretsar under hälften av riksgenomsnittet. Min förhoppning är att jag kan nå ut i områden där tilltron till det offentliga samhällets institutioner är som lägst. Jag hoppas det. Och jag hoppas att jag kan få dem att rösta.

Dessutom. De jag skulle be rösta skulle också i många fall vara kapabla att bära nära och kära till vallokalerna om det skulle vara nödvändigt.

Om du oroas av att rasister tar plats i riksdagen: Rösta!

För i den tid vi lever behöver man inte hålla med om allt ett parti tycker. Det kan vara för mycket att sätta sig in i. Bestäm dig i stället för hur du INTE vill att Sverige ska se ut.

Man kan i alla fall rösta för att man vet vad man inte tror på. Vilket parti jag väljer att engagera mig för är mindre viktigt, så länge du hittar ett som engagerar dig.

Inför valet den 14 september (2014) vill jag ha sällskap till vallokalen. För demokrati är som starkast när alla deltar.

Tack, Jimmie Åkesson, för att du påminde mig om det.