Återigen har en terrorattack mot media och pressfriheten skett i Europa, denna gång i Frankrike. Dådet vållade 12 dödsoffer och ett dussin skadades. Offren var medarbetare på tidningsredaktionen Charlie Hebdo i Paris, en satirtidning som även tidigare utsatts för hot.
Angriparnas identitet har fastslagits, och deras bakgrund har vi blivit bekanta med. Det är personer med anknytning till striderna i Mellanöstern och som sedan tidigare funnits i brottsregistret. Vid dådet förkunnade de att ”Vi har hämnats Profeten”.
De hör till en minoritet av extremistiska islamister som ligger bakom en betydande del av ondskan av vår tid.
Frankrike var ett givet mål. Utöver den angripna tidningens bakgrund, så är islamofobin i landet omfattande. Varje vecka sker angrepp mot moskéer och muslimer. Det är en ironisk tragedi att det första offret för attentatet i onsdags var en muslim, polismannen Ahmed Merabat.
I allmänhet så är det den muslimska befolkningen som drabbas värst av följderna, då islamofobin nu troligtvis kommer att öka.
Men terrorn har ingen religion. Den uppstår snarare ur ett hat som uppstår på grund av samhällets orättvisor.
Den finner inspiration av felaktiga religiösa övertygelser och uppfattningar.
Dylika attacker kommer troligtvis att ske även framöver. Det finns ingen omedelbar lösning till problemet, men på lång sikt måste Västvärldens agerande i Mellanöstern förändras.
I nuläget leder vår inblandning till oerhörda politiska och ekonomiska orättvisor. Den sker i form av att ta sidor i lokala konflikter, genom att skuldsätta och sedan tvinga stater att följa våra principer och genom att installera demokrati i länder som ännu inte är mogna för denna ideologi.
Nu i dagarna råder stor sorg och upprördhet över detta dåd, eftersom det även ett angrepp mot yttrandefriheten. En av demokratins grundstenar har blivit vårdslöst angripen av människor som finner den svårsmält.
Men de bör komma ihåg att den religion som de påstår sig följa är mycket tolerant, särskilt mot kritik och ifrågasättande.
Läser man Koranen finner man många exempel på förnekarnas invändningar, och muslimer uppmanas bemöta dem med logiska motargument. Det står till exempel ”framför era bevis, om ni är sanna” (2:11).
Denna skrift går själv mycket hårt fram mot dåtidens korrupta ledarskap och prästerskap, och Profetens opponenter blev mycket upprörda av det ordval som valts för att beskriva dem.
Å andra sidan blev Profeten själv måltavla för verbala övergrepp. En vers talar om en hycklare som kallar Profeten för ”den uslaste” bland Medinas invånare (63:8). Men Profeten hade överseende med detta och ledde senare den personens begravningsbön.
Araber och judar brukade offentligt förolämpa Profeten, men aldrig bemöttes de med svärdet.
Extrema åtgärder i dylika fall är således något främmande för islam. Detta bör även vara principen i Europa, där extrema främlingsfientliga partier växer sig starkare.
Terrorangrepp av islamister får inte leda till ökat stöd för dessa partier, då extremism inte är lösningen till extremism.
Även imamer i Europa bör under rådande omständigheter vägleda sina församlingar till att agera enligt islams riktiga läror och inte lockas av jihadisternas kallelse.
Inom min församling, Islam Ahmadiyya, uppmuntrar vi medlemmar till utbildning och integration. Vi betonar vikten av att lära sig det svenska språket för att enklare bli en del av det svenska samhället. Ahmadiyyaförsamlingen bedriver även en kampanj där vi tillsammans delat ut uppemot en miljon broschyrer i hela Sverige med budskapen ”Muslimer för Fred” och ”Kärlek för alla, hat mot ingen”.
Detta hade varit omöjligt om vi inte haft yttrandefrihet. Denna frihet saknas i de flesta muslimska länder, bland annat i Pakistan där jag just nu befinner mig.
Kritik och satir är en del av den demokratiska principen i Europa. Men människoliv och säkerhet bör vara högsta prioritering. Samtidigt som vi värnar om yttrandefriheten bör vi även se till att journalister och andra inte utsätts för attentat likt det vi såg i onsdags.