Att döma av den nya Timbrochefens, Karin Svanborg-Sjövalls uppmärksammade krigsförklaring mot regeringen på Twitter och hennes tonläge i en intervju i Dagens Industri häromdagen, ska tankesmedjan åter börja svinga sin nyliberala värja, som under en tid dessbättre tycks ha hängt oanvänd i garderoben.
Hon uppmanar i intervjun borgerligheten och näringslivet att ”trappa upp konfliktnivån”, ”...att vakna”, avser att ”syresätta” den borgerliga idédebatten och deklarerar frankt på DI:s undran hur hon ser på att tankesmedjans radikalitet gör att den inte av en del tas på allvar:
”– Vår roll är att vara en högerflank. Jag tror att vi om något behöver radikaliseras.”
Signalerna bådar inte gott – för de borgerliga partierna och för Timbros egna finansiärer, företagen. De har alla anledningar att inte lyssna på tankesmedjans krigstrummor.
Tongångarna och ordet ”högerflank” är detsamma som nyliberalism, vilken aldrig har haft, eller kommer att få någon framgång i vårt land.
Svanborg-Sjövalls nyliberala ”syresättning” av den borgerliga debatten vore förödande, om den skulle vinna gehör. Långtgående privatiseringar är inte, som Timbro tror, någon framkomlig lösning. Det ser vi exempelvis i järnvägstrafiken, inom taxi, delvis också i apoteksväsendet.
Inget har blivit bättre och billigare. Sverige är nämligen inget marknadstorg, där allt är till salu.
En konservativ brittisk premiärminister betonade en gång att man inte ska sälja familjesilvret. En gammal sanning, som är lika hållbar nu. Timbro förstår inte heller att allt här i världen inte är pengar, börser, bolag och vinster.
Det finns också något som heter ansvar, solidaritet och trygghet – personlig solidaritet, näringslivs- och samhälleligt ansvar. Annars förblir det goda samfundet en utopi.
Därför är det allas ansvar att klyftorna i samhället och skillnaderna mellan människornas levnadsvillkor inte blir för stora. De sociala trygghetssystemen måste vara starka.
Alla som minns den omfattande och berättigade kritiken för några år sedan mot bonus- och arvodesfesten för de stora börsbolagens verkställande direktörer, erinrar sig också att Timbro inte med ett kritiskt ord kommenterade huggsexan.
Tankesmedjan ser nämligen inga problem med ökade klyftor i samhället, vilket också är typiskt för det lilla fåtal försångare i debatten, som kallar sig ”liberala” men som i själva verket är extrem- eller nyliberaler.
Trots Timbros verksamhet, och inte tack vare den, lyckades borgerligheten återkomma till makten för åtta år sedan. Tidigare hade tankesmedjan snarare med sin nyliberalism varit ett hinder i vägen för regeringsskifte.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg struntade helt i att följa tankesmedjans recept, när de fått regeringsansvaret. Särskilt Moderaterna av allianspartierna värnade anställningstryggheten och de sociala skyddsnäten i skarp kontrast till Timbrofilosofin.
I dag är det kommunicerande kärl som tidigare fanns mellan de gamla Moderaterna och Timbro – också vad gäller personalpolitiken – i stort sett dessbättre täppt. Även partiets ungdomsförbund, Muf, tycks ha dämpat sin nyliberalism.
Själv tidigare engagerad i den moderata landstings- och kommunpolitiken i Östergötland, konstaterade jag några yngre sprakfålars framfart med krav på drastisk sänkning av kommunalskatten, avskaffande av allt stöd till kultursektorn, jämställdhetslagen, legalisering av bordeller och till och med polygami, figurerade på allvar.
För en av Muf-arna räckte det ända till riksdagen ett antal år.
Moderaterna måste hålla nyliberalismen och Timbrofilosofin med ökade löneskillnader och klyftor i samhället kort.
Partiet och den övriga borgerligheten bör i stället betona den sociala marknadsekonomin, den ansvarsfulla, solidariska.
En förebild där är den tyska ekonomiska politiken. Kulturen och humanismen måste också vara ledtrådar i politiken. Annars kan vi inte uppnå det goda samhället. Värden, värderingar, etiska och moraliska aspekter skall vara givna i en borgerlig politik. Men de ingår inte i Timbrofilosofin.
Konfrontativa stridssignaler som de nu aktuella passar inte borgerligheten.