Utan vetenskapligt stöd plockar Transportstyrelsen bort en lokförare med över 20 års prickfri tjänst. Myndighetens agerande i fallet Torolf Jansson för tanken till en tid då staten tillmätte vissa individer större värde än andra. Skall alla med Aspergers, ADHD eller annan neuropsykiatrisk diagnos oroa sig för jobbet nu? undrar professor Christopher Gillberg med flera.
Glädjande nog beslutade kammarrätten i Sundsvall strax före julafton 2012 att lokföraren Torolf Jansson skulle få rätt att, på dispens, utöva sitt yrke. Något som Transportstyrelsen förnekat honom sedan 2010, efter en rutinmässig läkarbedömning för lokförare – orsaken var hans neuropsykiatriska diagnos, Aspergers syndrom (AS).
Torolf Jansson har haft AS i hela sitt liv, även om han inte fick diagnosen förrän 2008. Han är en erkänt erfaren och skicklig lokförare. Han har inte varit inblandad i några incidenter som kan hänföras till hans AS och inte heller i övrigt visat några tecken som skulle kunna inge oro för trafiksäkerheten. Det finns ingen forskning som visar att AS (eller behandlad ADHD) skulle medföra brister vid framförande av fordon.
Ändå har nu Transportstyrelsen lämnat in ett överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen, i syfte att få ett prejudikat som säkerställer att diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD blir direkta hinder för säkerhetsklassade arbeten i spårtrafik.
Samtidigt aviserar myndigheten en skärpning av sina föreskrifter, som inte medger någon som helst rättssäker individuell medicinsk prövning för personer med neuropsykiatriska diagnoser. Transportstyrelsen tillåter bara sina egna läkare att utföra de medicinska prövningarna för yrkeskategorin. Ett liknande förfarande ser vi även inom vissa andra yrkesområden.
Transportstyrelsen diskriminerar kategoriskt alla med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som mindre duglig arbetskraft, och tycks anse att ett sådant tillstånd, oavsett graden, är en säkerhetsrisk.
I själva verket förekommer exempelvis autism i många former och grader, från svåra funktionsnedsättningar till något som närmast kan beskrivas som en personlighetstyp.Vissa personer med AS torde, till och med, just på grund av sin personlighet, lämpa sig alldeles speciellt väl för uppdraget som lokförare. De negativa konsekvenser som Transportstyrelsens agerande kan få på arbetsmarknaden kan inte underskattas.
Transportstyrelsens agerande i fallet med Torolf Jansson är skrämmande och för tanken till en tid då man var van vid att staten tillmätte vissa individer ett större värde än andra. En generell och strukturell diskriminering.
Skall alla med diagnosen ADHD, eller alla med tics, eller alla med en diagnos överhuvudtaget, nu oroa sig? Måste den som vill bli lokförare undvika att gå till doktorn? Eller skall föräldrar inte låta sina barn undersökas, av rädsla att de skall stigmatiseras för livet?
När samhället i övrigt går framåt och man anstränger sig för att inte bedöma människor efter hudfärg, kön eller sexuell läggning, tar Transportstyrelsen ett rejält kliv bakåt och räknar ut en hel grupp människor. Man gör det på basen av något som vi som är insatta i neuropsykiatrisk problematik endast kan kalla fördomar.
Dessutom har Transportstyrelsen satt en så kort remisstid att berörda parter svårligen kan komma in med ett väl genomarbetat underlag. De medicinska experter man remitterar till är dessutom relativt okända i neuropsykiatriska sammanhang.
Enligt vår mening avspeglar Transportstyrelsens agerande inte en humanistisk människosyn. Än mindre hör det hemma i en västerländsk demokrati.
Vi säger det igen: detta – att man gör åtskillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter eller kvaliteter utan på grund av sådant som kan hänföras till personens identitet – är diskriminering. Kan vi tillåta detta?
Vilka grupper står i så fall näst på tur? Och vilka andra yrken?