I nästan tjugo år har det tjafsats om saken. Ridning klassas inte som friskvård, och därför har de som rider inte rätt till friskvårdsbidrag.
Men de som väljer att ta homeopati, gå på hypnobirthing eller skrattgympa, de får friskvårdsbidrag.
Skatteverkets lista över skattebefriade respektive icke skattebefriade aktiviteter är mystisk läsning.
Nej, ryttare får inga friskvårdsbidrag, men faktum är att riksdagen för nästan tio år sedan bestämde att de skulle få det. Påtryckningar och debatter ledde upp till detta beslut 2008 – som sedan dess bara blivit hängande i luften.
Nuvarande regering har lovat att frågan ska behandlas under denna mandatperiod. Vi får väl se. Under ett arbetsliv handlar det om över 100 000 kronor som man får eller inte får.
Vad handlar denna tröghet angående ridsporten om? En förlegad inställning att ridning är en överklassysselsättning, okunskap om vad ridning är? Att en majoritet av utövarna är kvinnor?
Det man förstått är att ridning kostar pengar – som finansminister Magdalena Andersson absolut inte vill ska bli skattebefriade. ”Man ska inte kunna dra av för personliga levnadsomkostnader”, sa hon angående ridning i en interpellationsdebatt den 2 februari.
Men vad är personliga omkostnader? Är en ridlektion en personlig omkostnad, men inte massage? Det ena klassas som friskvård, det andra inte.
Att gå på ridskola är faktiskt billigare än ishockey, som av någon outgrundlig anledning lyckats komma med på friskvårdslistan.
Vad har ishockeyn som inte ridsporten har? Starka lobbyister, högljudda män som tacklar sig fram i kommunhus och riksdag? Hur lyckas just ishockeyn alltid få sin vilja fram?
Riktigt dyrt blir ridning först vid tävling på högre nivåer, men de som ägnar sig åt det är ändå sällan anställda, de blir inte aktuella för friskvårdsbidragen.
Regeringen ”ska göra en analys” säger finansminister Magdalena Andersson (S). Jag har några förslag på vad regeringen kan titta på inför denna analys.
Riksdagen kanske skulle vilja titta på att många sjukgymnaster betraktar ridning som utmärkt rehabilitering.
De kanske skulle vilja ta i beaktan att psykvården ser hästar och ridning som rena terapin, och hästverksamheter inom det området får en hel del pengar från kommunerna.
Kanske skulle regeringen vilja veta att de flesta som rider är helt vanliga människor som arbetar hårt och sällan sjukskriver sig.
Kanske skulle de vilja upptäcka att ridning så gott som alltid pågår i friska luften, att den är öppen för alla, även handikappade som ”får ben” och kommer ut i naturen.
Det pågår nu en namninsamling för att äntligen få ridning klassad som friskvård. Jag hoppas att den får många underskrifter.
Det får bli ett slut på den här diskrimineringen nu.