Uppdrag granskning (UG) onsdagen den 7 maj berättar om gruppen den Revolutionära fronten (RF) och deras våldsamma metoder för att bekämpa nynazismen: ”hembesök” och gatuattacker som inte bara drabbar aktiva nazister utan också människor som inte har med nazism att göra.

Genom att citera en mening ur vår artikel på DN Debatt den 5 april, helt lösryckt ur sitt sammanhang, vill Uppdrag granskning göra gällande att vi legitimerar detta våld.

Inget kunde vara mer fel. Ingen av oss har i något sammanhang uttryckt stöd för de politiska våldsmetoder som skildras i UG.

Det handlar inte om någon ovidkommande detalj i framställningen. En viktig tes i programmet är att vi och en rad andra ”respektabla” individer och grupper bidrar till att möjliggöra detta våld genom ett förment stöd i offentligheten.

För att ”bevisa” detta ger Uppdrag granskning prov på ett stycke oseriös journalistik, där vår artikel förvrids till oigenkännbarhet.

Genom detta tendensiösa tesdrivande bidrar Uppdrag granskning till samma samtidstendens som vi uppmärksammade i artikeln på DN Debatt: Att berättigad upprördhet över besinningslöst politiskt våld och iver att försvara demokratin leder till att man åsidosätter principer som är viktiga för demokratin.

I vår artikel var vi kritiska till förslag som presenterats av den statliga utredningen om ”våldsbejakande extremism”.

Den mening som citerades ingår i ett resonemang om att demokratiska värderingar aldrig kan främjas av att myndigheter misstänkliggör ungdomar som engagerar sig för just demokrati och mänskliga rättigheter.

I linje med såväl internationell forskning som svenska myndigheters beskrivningar vill vi understryka att beteckningen ”den autonoma vänstern” avser ett relativt brett rörelsesammanhang som inkluderar feminister, syndikalister, djurrättsaktivister och anti-fascister som aldrig använt politiskt våld.

Detta ignorerar UG, och omtalar enbart RF och AFA som exempel på ”den autonoma vänstern”.

Veckans avsnitt av UG ingår i en bredare tendens där ledande opinionsbildare i brist på nyanserad analys förlorar sig i grumliga anklagelseakter.

Exempelvis citerade en ledarskribent på DN vår artikel på ett sätt som tyder på att han inte ens läst den, utan bara köpt Uppdrag gransknings ”tolkning”.

I dagens alltmer socialt och politiskt polariserade samhälle är det offentliga samtalet betjänt av djuplodande kunskapsinhämtning och samhällsanalys.

Journalister, offentliga utredare och forskare har ett ansvar i att bidra till detta, utan att förlora sig i grova förenklingar.

Deltagarna i det samtalet måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt: den som kritiserar ett förslag om att ungdomar engagerade i anti-rasism ska utsättas för statliga åtgärdsprogram är inte automatiskt också förespråkare för ”det goda våldet”.

När ”den goda journalistiken” i stället förlorar sig i svartvita samhällsperspektiv och missvisande förenklingar riskerar den snarare att oavsiktligt bidra till ett mindre demokratiskt samhällsklimat.