När jag ser onsdagens Uppdrag granskning om Revolutionära fronten har jag just lagt sista handen vid en artikel om massakern förra veckan i Odessa, då över 40 människor brändes till döds i en ockuperad fackföreningsbyggnad. Attacken leddes av högerradikala fotbollshuliganer och beväpnade fascister ur den paramilitära organisationen Högra sektorn.
Konflikten i Ukraina är för komplicerad för att reduceras till en kamp mellan fascister och antifascister, men massakern i Odessa är fortfarande ett fruktansvärt exempel på vad som kan bli följden av att en hänsynslös och målmedveten grupp fascister tillåts dominera gatorna.
Den svenska fasciströrelsen kan naturligtvis inte jämföras med Högra sektorn. Men de militanta högerradikala grupper som i vintras gick ihop i Högra sektorn dök inte upp från ingenstans. De har i vissa fall målmedvetet arbetat i över 20 år på att bli det de är i dag, och just nu är dessutom svenska nazister nere hos dem och lär sig hur man gör.
Situationen är illa nog i vårt land. Bara det senaste året har organiserade fascister i Sverige utfört flera allvarliga mordförsök där bara slumpen gjort att människor inte fått sätta livet till. Vid minst sex väldokumenterade tillfällen har fascister misshandlat människor utan att polis på plats förmått förhindra våldet. I vissa fall har förövarna gripits på plats – i andra finns inte ens någon misstänkt. Den nazist som pekats ut för knivattacken i Malmö då Showan Shattak hamnade i koma befinner sig fortfarande på fri fot.
”Vi måste lära oss att skilja på hur vi vill att verkligheten ska se ut, och hur den faktiskt ser ut”, säger journalisten Mathias Ståhle på Eskilstuna-Kuriren i Uppdrag granskning.
Och så här ser verkligheten ut. Fascister attackerar med kniv. Fascister spräcker en ung mans skalle mot asfalten.
Fascister attackerar en fredlig demonstration i Kärrtorp med flaskor och knallskott. Polisen på plats är hopplöst underbemannad, och i främsta ledet för att försvara demonstrationen står militanta antifascister, vilket troligen avgör händelseförloppet den dagen.
Gårdagens Uppdrag granskning väcker flera frågor som aldrig får några svar.
En av dessa frågor är hur det egentligen kan komma sig att unga människor känner ett behov av att ta på sig uppgiften att hindra fascistiska gruppers utbredning. En annan varför så många människor uppenbarligen kan se det som självklart att stödja även den form av militant antifascism som Revolutionära fronten står för.
För Janne Josefsson verkar detta vara ett mysterium, men han ställer heller inte de rätta frågorna och sätter inte engagemanget i sitt rätta perspektiv genom att berätta om det hot den växande fascismen utgör. I stället är han upptagen med att lyfta fram en specifik grupps mest misslyckade aktioner.
En annan fråga jag ställer mig när jag ser programmet är var de vuxna är någonstans. Varför tillåter vi att försvaret mot den militanta och mordiska fasciströrelsen överlåts på ungdomar vars attityd, metoder och kompetens i flera fall kan ifrågasättas, milt sagt?
Att bekämpa fascismen blir alltmer angeläget, och det kan inte överlåtas på små slutna grupper. Antifascism utan folklig förankring urartar lätt till gängkrig som följer sin egen logik med farliga våldsspiraler som följd.
Folkliga protester utan kapacitet att försvara sig blir å andra sidan livsfarligt den dag nazisterna beslutar sig för att gå till attack och polisen står handfallen bredvid.
Lösningen är lokalt förankrad massmobilisering som är inkluderande åt alla håll. Våld har naturligtvis inget egenvärde. Strävan måste vara att genom själva bredden på den antifascistiska mobiliseringen göra våldet onödigt – men när fascister attackerar och polisen inte klarar av att sköta sitt jobb måste det finnas en beredskap till självförsvar.
Det vore bra om vi kunde diskutera hur detta ska göras på bästa sätt, i stället för att ödsla tid på att moralisera över innehållet i chattloggar och hiphopvideor.