En färsk undersökning visar att 17 procent av LO: s medlemmar sympatiserar med SD. I synnerhet den manliga arbetarklassen. Idag skulle nästan var tredje inom Byggnads rösta på SD. Samtidigt poängterade nyligen Jimmie Åkesson att SD ska prioritera LO-kvinnorna genom att fokusera på trygghetsfrågor och arbetsmarknadsvillkor. Partiet har en stor potential att bli ännu starkare inom LO-kollektivet.
Den här utvecklingen svarar socialdemokratin på genom en medveten icke-strategi: att tiga. Begripligt, att likt Mona Sahlin ge sig in på SD:s egen planhalva och diskutera värderingar och mångkultur är en ren kamikazestrategi. Då återstår bara tystnad.
Orsaken är enkel. Det diskuterade vi antifascister redan på 90-talet när SD fortfarande var en heilande sekt, men då utifrån erfarenheterna i Frankrike. Le Pen pekade på riktiga problem: arbetslöshet, kriminalitet, upplevd otrygghet, sämre välfärd. Det är inga hallucinationer. Ansvaret vilar tungt på den socialdemokratiska ledningen i Sverige och Europa, efter att de övergav den fulla sysselsättningens politik. S skulle i en debatt med SD tvingas erkänna att de själva gjort bort sig, att de måste ändra sin politik, för att vinna den debatten – knappast troligt.
Då återstår Vänsterpartiet, men är partiet moget uppgiften? Har partiet viljan, eller tar man den enkla vägen: nöjer sig med en defensiv hållning genom att vara det tydliga antirasistiska alternativet på sin kant medan SD fortsätter att äta sig in i arbetarklassen?
Den antirasistiska strategin har varit ett misslyckande, den har framförallt riktat in sig på SD i stället för på deras (potentiella) väljare. Att försvara mångkulturalism, moskébyggen och förfasa sig över SD:s historia övertygar föga dessa arbetarväljare: det ger varken mat på bordet eller stillar en upplevd oro i vardagen.
SD:s väljare är inte dumma, de gör ett rationellt val utifrån sitt eget perspektiv: från frustrationen över social dumpning inom byggnads- och transportbranschen till upplevda problem i samband med flyktingmottagande.
Vi kommer peka på några problemområden som Vänsterpartiet bör hantera om vi ska nå ut till dem som borde vara den socialistiska vänsterns kärnväljare:
• Partiet upplevs som en del av etablissemanget. Vi är beroende av borgerlig massmedia i stället för att satsa på egna kanaler.
• Vårt språkbruk upplevs som svårtillgängligt, mer anpassat för interna krav på att vara ”korrekt” än ett direkt, begripligt tilltal.
• Vi representeras av få med LO-bakgrund, i synnerhet i riksdagen.
• Beröringsskräcken gentemot SD stärker deras oppositionsroll medan vi framstår som barnsliga. SD stödjer i regel en borgerlig politik, men det händer att de driver vettiga förslag.
• Att aktivt engagera oss i vad arbetarklassen prioriterar och befinna oss i deras verklighet, utan att moralisera över deras livsföring.
• En bättre balans mellan parlament och fackligt vardagsarbete: det är på arbetsplatserna kampen för arbetsvillkor och löner sker – inte i
fullmäktige.
• Lyssna in och ta folks oro på allvar när det gäller otrygghet och kriminalitet, i stället för att slå folk i huvudet med statistik.
• Acceptera att det finns både märkliga och konservativa värderingar inom arbetarklassen, inse att värderingar ändras långsamt. Det är ändå att föredra att dessa röster går till oss än till SD.
Vi bör förflytta debatten från värderingar till ekonomiska frågor. Berätta att full sysselsättning och en generell välfärdspolitik är något de flesta tjänar på – inte för att det är synd om sjuka, arbetslösa och utsatta. Att våga vilja vara ett massparti som aspirerar på att förändra samhället, inte ett litet parti som försöker vara så ”korrekt” som möjligt.
Så länge SD kan utmåla sig som det enda oppositionspartiet kommer de att växa. När de växer så för det med sig att samhällsagendan förändras. När nationalismen får ett uppsving försvåras arbetet för både jämställdhet och jämlikhet, för feminism och klassmobilisering. Därför är det helt avgörande hur Vänsterpartiet nu väljer att förhålla sig till den arbetarklass som nu i allt högre utsträckning sympatiserar med SD.