Jag delar Johanna Sandahls åsikt på SVT Opinion att licensjakten är ett lackmustest på vilket land vi lever i. För mig och Svenska Jägareförbundet är det nämligen självklart att demokratiskt fattade beslut också skall få genomslag i den praktiska förvaltningen.
Men det går inte att, som Sandahl gör, avfärda beslut som tagits i Sveriges riksdag med att det är ”dagspolitik”. Riksdagens vilja att vargstammen ska regleras har dessutom ett stort stöd hos svenska folket, visar de senaste vetenskapliga studierna.
Att vargen inte ensam kan reglera älgstammen är vi också överens om. Men eftersom samhället vill begränsa vargens viktigaste bytesdjur, älgen, måste vi självklart också begränsa antalet vargar.
I Värmland där jag själv bor tar 200 vargar kanske redan i år lika många älgar som 12 000 jägare. I delar av länet tar vargarna hela den möjliga avkastningen.
Det är alltså inte en ”bråkdel” av älgarna som tas av varg i varglänen som Sandahl försöker påskina genom att jämföra med älgavskjutningen för hela landet.
Det är som att säga till svältande i Afrika att matbristen inte är ett problem, det finns gott om mat i Europa.
Svenska Jägareförbundet accepterar majoritens vilja att det ska finnas varg i Sverige, trots de stora påfrestningar som det innebär för våra medlemmar.
Men vi accepterar inte att våra jaktliga intressen eller tamdjursägarnas möjlighet att leva vidare äventyras för att en liten grupp i samhället inte accepterar samma majoritets vilja att stammen också skall balanseras.
Miljöorganisationerna med Naturskyddsföreningen i spetsen försöker göra vargdebatten till en fråga om inavelsgrader och genfrekvenser om 1 000 år.
Man försöker vidare undanröja folkviljan genom att försöka förmå tjänstemän i Bryssel att stoppa vargjakten.
Ett agerande som förövrigt verkar bidra till att hela EU:s naturvårdsdirektiv kommer att bli föremål för översyn.
För oss i Svenska Jägareförbundet är det självklart att beslut förvaltningen av kontroversiella och skadegörande arter som vargen måste tas så nära de berörda som möjligt.
Det utgör också själva grunden i EU fördraget, den så kallade subsidiaritetsprincipen. Miljöorganisationerna som konsekvent hänvisar till EU direktiv i fråga om vargjakt försöker samtidigt stoppa länsstyrelsernas möjligheter att själva i samråd med befolkningen besluta om bland annat hur vargstammen ska förvaltas.
Vi vill minska vargstammen för att skydda våra intressen från ett av jordens mest effektiva rovdjur.
Det handlar således om att hitta en fungerande balans mellan varg, människa och samhälle. Inte att enbart se till ett djurs förutsättningar – utan att hitta en helhetslösning som fungerar över lång tid.
Svenska Jägareförbundet följer demokratiskt fattade beslut. Nu är det hög tid att även naturvårdsorganisationerna gör detsamma.
Utdragna juridiska processer och krav på styrning från Bryssel gör dessutom att acceptensen för vargen som art minskar i en rasande takt. Naturvården riskerar därmed att bli vargens värsta fiende.