Strumpskandalen har kostat skattebetalarna hundratals miljoner kronor.
Men när det är dags att ta ansvar för affären med OneMed skickar det ansvariga sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink (L) fram en tjänsteman i skottlinjen.
Anna Starbrink (L) hävdar att hon inte har något ansvar för det avtal som 2014 tecknades med företaget OneMed. Hon försvarar sig med att hon inte satt i landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd vid den tidpunkten. Det är ett märkligt sätt att resonera.
Partierna i den moderatledda alliansen ansvarar rimligtvis för upphandlingen och dess konsekvenser, oavsett om den ledande politikern för tillfället heter Filippa Reinfeldt eller Marie Ljungberg Schött, Birgitta Rydberg eller Anna Starbrink. Vilka skulle annars ha ansvaret?
Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet var med på beslutet om att göra affärer med OneMed. Vi har också noterat att just Anna Starbrink vill att ledande politiker ska ta ansvar för helheten och inte solospela eller försöka undslippa beslut deras parti har fattat.
För trots att Anna Starbrink känt till problemen med OneMed avtalet sedan i juni är det först när nyheten briserar i media som hon reagerar.
Då låter hon snabbt en tjänsteman avsluta förbindelsen. Det gör hon trots att beloppet för affären vida överstiger den delegationsrätt tjänstemannen har. Avslutningsavtalet binder landstinget att betala ytterligare 900 miljoner kronor till OneMed under två år.
När det sedan blir dags att svara på frågor skickar hon fram samma tjänsteman. Är det rimligt att som högsta ansvarig ducka på detta sätt?
I ett SVT-reportage nyligen framgick att landstingets jurister arbetade med en stämningsansökan mot OneMed en bra bit in på sommaren. I slutändan valde man att inte gå vidare med stämningen. Istället bestämde man sig alltså för att avsluta förbindelsen med företaget.
Avslutningsavtalet förpliktigar inte bara landstinget att betala ytterligare niohundra miljoner utan anger också att landstinget inte kan återkräva några pengar ens om man konstaterar att OneMed gjort fel.
Dessutom förbinder sig Stockholms läns landsting att ge OneMed goda referenser. Detta är stötande.
Mot denna bakgrund: Kände Starbrink till att hennes egna jurister förberedde en stämningsansökan mot företaget? Om inte, hur kan det komma sig?
Om hon kände till det, godkände hon att stämningsförberedelserna avbröts? Varför? Och varför lät hon en tjänsteman skriva under avtalet för att avsluta förbindelsen– bara en dag innan politikerna i hälso- och sjukvårdsnämnden själva kunde fatta beslutet?
Den moderatledda alliansen har styrt Stockholms läns landsting i tio år.
Strumpskandalen är bara det senaste exemplet i en rad av inkompetent genomförda upphandlingar. Så sent som i somras ogiltigförklarade Förvaltningsdomstolen en direktupphandling som gällde plastikkirurgi, och i våras konstaterade samma domstol att landstingets upphandling av sjötrafik skett på ett otillåtet sätt.
Vid fyra tillfällen hösten 2015 dömdes landstinget till böter, i flera fall om miljonbelopp, för felaktiga upphandlingar.
Kronjuvelen bland upphandlingsfiaskona är förstås prestigesjukhuset Nya Karolinska Solna, som blivit tio miljarder dyrare än vad som ursprungligen avsågs och vars ekonomiska konsekvenser för Stockholms läns hälso- och sjukvård ännu är oöverblickbara.
Om Stockholms läns landsting saknar rätt kompetens för att genomföra upphandlingar kan ansvaret för det, efter tio år med borgerligt styre, inte vara någon annans än just de borgerliga partiernas.
Så när får vi se politisk handlingskraft för att komma till rätta med problemen och se till att fler strumpskandaler inte inträffar? När ska Anna Starbrink ta det ansvar hon är satt att ta och sluta gömma sig bakom sina tjänstemän?
Landstingets ledning har gjort många misstag i denna affär. Att en intern utredning av händelseförloppet skulle ge en fullständig och rättvisande bild av problemen verkar inte troligt.
För att landstinget ska återupprätta sitt förtroende hos medborgarna kräver vi en extern granskning av såväl avtalet med OneMed som processen genom vilken avtalet avslutades.
Frågetecknen som måste rätas ut är många. Och Anna Starbrink måste, vare sig hon vill eller inte, ta sitt ansvar som ordförande i den nämnd där Alliansen fattade beslutet om strumpupphandlingen.
