Roligt att du Leone Milton vill, som du skriver i din debattartikel hos SVT Opinion, att Feministiskt initiativ ska komma in i riksdagen vid nästa val. Där är vi helt överens. Däremot har jag en annan bild än du när det gäller hur vi ska värdera det val som just varit.

Du beskriver det som en ”miss”. Jag beskriver det så här: Visst, det finns en besvikelse över att vi inte kom ända fram till riksdagen men vi gjorde faktiskt ett kanonval!

Det blev äntligen ett politiskt genombrott för en antirasistisk feminism.

Vi kom in i 13 kommunfullmäktige, vi får växande partistöd de kommande åren och vi får valsedlar i alla vallokaler nästa gång (vilket faktiskt betyder en hel del, vi har polisanmält flera vallokaler för att de inte informerat rätt).

Vi ökade medlemsantalet och aktivismen under hela valrörelsen. Vi har varit partiet med de minsta ekonomiska resurserna och vi har fått det största genomslaget.

Vi har imponerat på många och vunnit i respekt hos ännu fler. Vi går framåt. Ingen kan längre nonchalera oss som politisk kraft. Vi har medlemmar från Kiruna i norr till Ystad i söder. Vi har tagit plats i 13 kommuner med 27 mandat.

Vi har ett ungdomsförbund, Unga Feminister, som nu är landets tredje i storlek. Själva är vi nu medlemsmässigt fjärde största parti, med runt 21 000 medlemmar, fördelade på i dagsläget 64 olika medlemsgrupper.

Vi är alltså betydligt större än flera av riksdagspartierna och betydligt bredare än att vi ryms under beteckningen ”unga och hippa”.

Visst har vi vårt största stöd bland unga, vilket verkligen bådar gott inför framtiden, men vårt stöd spänner också över generationsgränser. Jag mötte ofta det i valrörelsen. Dotter, mamma och mormor. Förenade i samma engagemang.

Och döttrar som dragit med sina fäder eller söner som dragit med sina mödrar.

Det som förenar är en längtan efter att politiken ska beröra och behöva. Just mig. Med mina erfarenheter och mina kunskaper. Från arbetslivet, från skolan, från ett samhälle som ger allt fler allt mer olika förutsättningar.

Att det jag känt på min hud också kan formuleras i politik. Att min kropps erfarenheter kan bli en tillgång. Att jag får komma som jag är och att mitt engagemang bär. Detta är rörelsen och detta är styrkan. Det som inte kan stoppas längre.

Så mitt råd till dig Leone är – kom med och utveckla politiken. Och så tar vi med oss Benny Anderssons spelmän och Arja Saijonmas sång till valvakan.

Vi har fyra år på oss att bygga organisationen som ska bära in flyttlådorna!