Det är dags att vi talar om frågan ingen politiker i Sverige eller övriga Europa vågar ta upp. Positiv särbehandling på etnisk grund.
Vi vet att svenskar med utländsk bakgrund diskrimineras på arbetsmarknaden. Ingen nyhet där. Vad som dock inte syns i debatten är förslag på vad vi ska göra åt saken.
Just därför vill jag börja med att slå hål på några myter om diskrimineringen.
• ”Ledare inom kommun och landsting speglar Sveriges befolkning”. Fel. År 2012 utgjorde chefer med utländsk bakgrund enbart 7,4 procent av det totala antalet chefer i kommunerna. För att sätta det i ett perspektiv kan man ju fundera kring att var femte svensk idag har rötter utomlands.
• ”Rekryteringar går rätt till”. Fel. Ny forskning visar att personer med arabiskt klingande namn har 50 procents sämre chans att få komma på jobbintervju jämfört med den som har svenskt klingande namn. Även hos riksdagspartierna är mångfalden bristfällig. Likaså inom offentlig sektor, trots att regeringen själv sagt att etnisk mångfald bland de statsanställda har betydelse för människors förtroende för staten.
• ”Ullenhag gör tillräckligt för att motverka diskriminering”. Fel. Integrationsministern kanske visar välvilja men han gör på tok för lite för att komma till rätta med problemet. Under hans fyra år som ansvarig minister har inga större förändringar skett. Det är ren brist på handlingskraftiga åtgärder från Ullenhag som bidragit till förortens nergång.
• ”Diskrimineringsombudsmannen gör allt den kan.” Fel. DO har ett brett mandat att agera mot diskriminering, men utnyttjar inte alltid resurserna. Som jag påpekat i en tidigare artikel kan man till exempel införa krogtester som många gånger – genom frivilliga initiativ – gett underlag i diskrimineringsärenden. Varför gör inte DO detta?
Vi har alla en bild av Sverige där jämlikhet är helt centralt. Men jag kan fortsätta rada upp påståenden som inte stämmer överens med den bilden.
Mångfald är viktigt, både för individen och samhället. Utan influenser utifrån står landet still. Tyvärr ser vi idag rasistisk politik spridas över hela Europa, men vi måste stå på oss.
Invandringen är inte problemet, utan snarare en förutsättning för ett konkurrenskraftigt och dynamiskt samhälle.
I den andan öppnar i dag Unesco sitt första centrum i Sverige. Centrumet blir en plats som främjar mångfald, social jämlikhet, sammanhållning och interkulturell dialog; områden som vi måste börja arbeta mer med i dagens Sverige.
Vi brukar ofta nämna att det finns fler män med namnet Johan än kvinnor i bolagsstyrelserna. Sant, och oroande. Men varför talar vi aldrig om mångfalden? Hur är det med namnen Ali och Myriam?
Ingen vidare utdelning, kan vi nog enas om. Vi diskuterar också gärna kvotering av kvinnor. Inom politiken fungerar det systemet bra, vilket syns på valsedlarna.
Nu är det dags att vi tänker i samma banor när det gäller etnisk mångfald. Utan handlingskraftiga reformer kommer utvecklingen ta decennier, om inte mer.
Det är alldeles för långsamt och inte alls nog för vare sig Sverige eller de individer som utsätts för diskriminering. Kanske är det så att någon måste gå i täten, innan resten följer efter. Partierna arbetar med dessa frågor varje dag – är det inte rimligt att det är just vi politiker som tar första steget?