I dag nås vi av rapporter från Försäkringskassan om att det är 70 000 fler sjukskrivna på fyra år. Antalet sjukskrivningar har ökat med 80 procent sedan regeringen införde sina hårdare sjukregler för fyra år sedan.
Ungefär samtidigt som regeringens nya sjukregler trädde i kraft 2008 drabbades jag av en lokalt spridd bröstcancer. I min kropp fanns en aggressiv knöl som innebar behandlingar med cellgifter, operation, strålbehandling och antihormoner.
Min syn på och mina erfarenheter av förändringarna i sjukförsäkringen har naturligtvis färgats av det. Än mer har min syn färgats av situationen för hundratals cancersjuka vänner som jag har kontakt med. Men allra mest har min syn färgats av det alltmer urholkade sjukförsäkringssystemet.
Jag tillhör de få privilegierade som kunde jobba under mina behandlingar. Inte på heltid under cellgiftsbehandlingen, men på 25 till 50 procent.
Efter det gick det att jobba heltid, tack vare geografisk närhet till behandlingarna, förstående arbetsgivare och mycket goda möjligheter att styra mina arbetsdagar.
Jag slapp drabbas av oron över att inte kunna komma tillbaka till jobbet. Hade jag varit kvar i jobbet som brevbärare, hade det aldrig gått. Jag hade helt säkert varit tvungen att vara sjukskriven på heltid i minst sju-åtta månader. Kanske betydligt längre än så. Kanske hade jag aldrig kunnat ta mig tillbaka.
Jag möter också alldeles för många som drabbas av Alliansens stelbenta regler, framför allt efter avslutade behandlingar. Det är nämligen då som de flesta av oss inser vår egen dödlighet.
Jag lovar att det är jobbiga känslor att hantera. Och många av oss drabbas av biverkningar av de mediciner vi tar för att förhindra återfall, som exempelvis ständig värk, trötthet, sömnsvårigheter och mycket annat.
Även om jag kunde jobba under mina behandlingar, såg jag väldigt snabbt de ekonomiska effekterna. Förutom att man bara får ut knappt 80 procent av lönen, om man slår i taket, försvinner jobbskatteavdraget. Jag insåg att det går väldigt snabbt att hamna i ett läge där det kan bli aktuellt med drastiska förändringar i livet.
Den som redan innan en längre sjukskrivning lever med otrygga anställningsförhållanden och/eller påtvingad deltid, hamnar i en fullständigt ohållbar situation. Det här är inte värdigt ett rikt samhälle.
Vi på LO och våra medlemsförbund förutspådde den här utvecklingen redan inför valet 2006. Nu kan vi tyvärr konstatera att allt det som vi varnade för har blivit sant.
Jag förstår att det finns ett intresse från allianspartiernas sida att hålla undan den här diskussionen. Urholkningen av sjuk- och a-kasseförsäkringarna är bland de största ingreppen som har drabbat de sjuka de här åren.
De senaste siffrorna från Försäkringskassan visar att det är 86 000 som har blivit utförsäkrade, enbart på grund av att de har passerat den bortre gränsen.
LO har en rad förslag för att få till en sjukförsäkring värd namnet i rapporten ”Feltänkt och felgjort – en vitbok om sjukförsäkringen”. Det viktigaste är att ta bort den bortre parentesen, som innebär att människor utförsäkras.
Vi måste också se till att systemet innehåller ordentliga rehabiliteringsåtgärder. Sedan behöver taket höjas i sjukförsäkringen så att människor får ut en rimlig ersättning när de är sjuka.
Vi måste få en sjukförsäkring värd namnet. Sverige kan bättre!