Bilbränder och stenkastning i svenska förorter skapar stora rubriker när de inträffar, och en kort tid därefter. När det väl lugnat ner sig försvinner de ungdomar som skapat de stora rubrikerna från den offentliga uppmärksamheten. Men den vardag som ligger bakom händelserna, den strukturella diskriminering som berövar dem på både människovärde och framtidshopp finns kvar. För att förstå vad som har hänt i Husby och på flera andra håll landet under de senaste dagarna och tidigare, kan det vara hjälpligt att sätta händelserna i ett större tidsmässigt och geografiskt sammanhang.
Segregation och stigmatisering är två processer som brukar gå hand i hand i den nutida staden. När den franska urbansociologen Loïc Wacquant pratar om territoriell stigmatisering menar han att inte bara människor, utan även att platser stigmatiseras som annorlunda. Territoriell stigmatisering har pågått länge i Sverige. Trots att det inte är bosättningen av de personer som kallas invandrare i sig som skapar problemen utan snarare de omgivande villkor som följer med denna bosättning, identifieras de områden där dessa medborgare bor alldeles för ofta och särskilt i massmedier och i offentliga debatter som ”problemområden”.
I forskningsrapporten ”Miljonprogram och Media – föreställningar om människor och förorter” från 2002 finner vi, författarna, att under en snabb rasifieringsprocess övergick förorten från att under 60-talet vara ett svenskt problem, till att bli sedda med koloniala ögon och bli ”invandrarnas” problem.
Förorter beskrivs ofta numera av journalister som feodala, patriarkala, gammaldags, omoderna, traditionella platser. De liknas mer gärna med platser långt borta – fjärran länder, mellanöstern, djungeln – än med svenska bostadsområden. Bilden av osvenskhet och otidsenlighet gör människor och områden till De Andra.
De har kategoriserats som förorter, miljonprogramsområden, utsatta stadsdelar, invandrartäta områden och i de senaste officiella benämningarna har de fått heta utanförskapsområden. De blir med andra ord icke-vanliga, icke-svenska, och icke-normala platser.
I Frankrike har sociologen Mustafa Dikeç konstaterat liknande och samtidiga företeelser. Den negativa skildringen av förorterna – banlieues – hade en ”vit” karaktär, det vill säga associerades med icke invandrade fransmän, fram till början av 1990-talet, då massmedierna ”färgade” rapporteringarna med en stigmatisering av invandrarna i områdena. Upplopp har, menar Dikeç, funnits under hela tiden, fast de har haft olika karaktär. Men den viktigaste skillnaden är att kravaller före 90-talet, det vill säga före dess ”rasifiering”, inte var särskilt spektakulära händelser som massmedierna prioriterade i nyhetssändningar. Polisen agerade inte heller med samma styrka som under 2000-talets kravaller. Skillnaden beror, enligt Dikeç, på de signaler som den franska staten sänder ut om händelserna.
Dikeç använder sig alltså av två resonemang som är intressanta att tillämpa för händelserna i de svenska förorterna, nämligen att kravaller beror på strukturell orättvisa, diskriminering och stigmatisering, och att de alltid har föregåtts av polisiärt våld någonstans i förorten.
En liknande brittisk studie, fast mer empiriskt än teoretiskt inriktad än den franska, är projektet Reading the Riots. Det handlar om en storundersökning som forskare vid London School of Economics tillsammans med journalister från The Guardian genomförde som en reaktion på premiärminister Camerons slarviga uttalanden att det var kriminella gäng och sociala medier som låg bakom kravallerna i London 2011. Kravallerna hade, som studien visade, startats av våldsamma polisiära ingripanden i området. Liksom Dikeçs, pekar denna studie på en ändrad syn och attityd från staten som förklaring till varför upploppen blir mer omfattande och dessutom mer intressanta för massmedierna. Tidigare kravaller som de i Oldham 2001 eller Brixton 1981 var objekt för utredningar innan myndigheterna vågade uttala sig om orsakerna.
Statsminister Fredrik Reinfeldt följer David Camerons spår och uttalar sig om händelserna i Husby utan att en utredning har klargjort de konkreta omständigheterna.
Det upptrappade våldet från polisen i förorterna utgör vardagsberättelser från invånarna. De vittnar om en allt vanligare närvaro av kravallpoliser och till och med specialstyrkor.
Allt tyder på att välfärdsretoriken i Sverige, liksom i Frankrike och i Storbritannien, har omvandlats till något som sätter repression i centrum.
Detta fenomen kallar jag för en militarisering av förorten. Polisens användning av våld legitimeras och normaliseras med hjälp av retoriken ”det behövs fler poliser i områdena”.
Man kan med stöd i svensk och internationell forskning säga att det finns ett akut behov att studera polisens roll i de förekommande bilbränderna och stenkastningarna.