Personlig assistans är en av tio insatser i LSS – lagen som ska ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet att leva ett liv som andra.
Sedan 2009 har tolkningen och därmed tillämpningen av lagen blivit allt hårdare. Det gäller både den personliga assistansen och övriga LSS insatser.
Följden har blivit att ett mycket stort antal personer helt eller delvis har förlorat möjligheten till självbestämmande och goda levnadsvillkor vilket är den uttalade ambitionen i LSS.
Regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan för år 2016 angående personlig assistans inleds med följande mening: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.”
Vi kan inte tolka det på annat sätt än att regeringen ger instruktioner till Försäkringskassan att antalet beviljade assistanstimmar ska minska.
LSS är en rättighetslag, det är behoven som ska styra men även bortsett från det är direktivet från regeringen allvarligt av flera skäl.
För det första är Regeringsformen tydlig – den offentliga makten utövas under lagarna.
Vi anser därför inte vara regeringens uppgift att ge direktiv till Försäkringskassan att en rättighetslag ska tillämpas mer restriktivt utan att lagtexten ändrats.
För det andra skapar det en stor otrygghet hos personerna som är beviljade personlig assistans. Kommer jag att få behålla min assistans i framtiden? Det vill säga förutsättningen för att kunna leva ett självständigt liv.
För det tredje går direktivet emot CRPD en FN-konvention som handlar om funktionsnedsattas mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat.
Rätten till personlig assistans är inskriven i artikel 19. En central princip i konventionen är att uppnådda rättigheter inte får försämras.
I höstas fick finansminister Magdalena Andersson (S) med rätta hård kritik från brukarrörelsen när kostnaden för personlig assistans ställdes mot kostnaden för flyktingmottagande.
Magdalena Anderssons förklaringar för att förbättra relationen med handikapparrörelsen imponerade inte.
Förutom flyktingar versus assistansutspelet och det aktuella regleringsbrevet har det under senaste halvåret kommit ett ganska stort antal utspel om assistansreformens framtid från politiker och tjänstemän som alla går i starkt restriktiv riktning.
Den statliga myndigheten ISF föreslog att WHO-mallen ICF – International Classification of Functioning, Disability and Health ska väga tungt när det gäller att bedöma goda levnadsvillkor.
Försäkringskassan har meddelat att man vill skärpa bedömningen av det som kallas övriga hjälpbehov.
Regeringen måste tala klartext om vad man har för planer för assistansreformen framöver.
Menar man allvar med att värna reformens intentioner är det inte acceptabelt att man ger direktiv till ansvarig myndighet att bryta utvecklingen med antalet beviljade timmar.
Vad regeringen istället borde göra är att bland annat meddela att man vill upphöja ovan nämnda FN-konvention till svensk lag.
Det skulle sända ut en kraftfull signal att man tar mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar på största allvar.
Under våren startar en stor utredning om rättighetslagen LSS.
Vi anser att det är fundamentalt att handikapprörelsen får ett rejält inflytande, det är också minister Åsa Regnérs ansvar att garantera att så blir fallet.
I annat fall förlorar utredningen en stor del av sin legitimitet.