Cykelkultur är ett ord som ofta används i debatter och krönikor för att beskriva hur cyklister beter sig i trafiken.

Senast härom veckan citerades en polis i Dagens Nyheter där denne hävdade att Stockholms cyklister saknade cykelkultur.

Vad är då cykelkultur? Oklart, det uppfattas som att det finns en rik cykelkultur i exempelvis Danmark eller Nederländerna.

Just Nederländerna framstår som det perfekta exemplet där alla cyklar, där det känns tryggt, säkert och framkomligt att cykla. Där befolkningen vardagscyklar.

Här finns cykelkultur. Men det har inte alltid varit så.

I början av 1970-talet ökade bilismen enormt i Nederländerna och en konsekvens var att många dog i trafikolyckor – 1971 dog över 3000 människor.

Av dessa var många barn: det talas ibland om siffror på upp till 500 trafikdödade barn på ett år.

Det blev början på folkrörelsen ”Stop de kindermoord”, ungefär ”Stoppa barnamorden”. Vägar spärrades av, barrikader byggdes, ditskyndande poliser blev bortjagade av arga människor som krävde andra lösningar.

Regeringen fattade biffen och började planera för cykeln – också. Här grundades, kan man nog säga, Nederländernas cykelkultur.

Gentemot Sverige så har Nederländerna cirka 40 års försprång på sin cykelkultur.

I Sverige är vi kvar i stadiet att våra styrande politiker fortfarande ser cyklar som en fritidsysselsättning.

Cykelkultur? Nej, hopp och lek, utflykter med familjen och picknick i parken.

I verkligheten är dagens cyklister på väg till sina jobb eller för att hämta barn på skola och dagis. De cyklar inte för skojs skull, utan har valt cykeln för att det är ett oerhört tidseffektivt transportmedel där man kommer fram dit man ska på utsatt tid.

Ingen hopp och lek, utan från A till B snabbt och effektivt med frisk luft och en gnutta puls på köpet. Miljövinsten gentemot att ta bilen kommer som en bonus.

Det Sverige saknar gentemot Danmark eller Nederländerna är infrastruktur för cykel.

Cyklister i Sverige tar sig nämligen nästan alltid fram på undantag. På någon annans villkor. På någon annans väg.

Cyklar man på vägen cyklar man för långsamt.

Cyklar man på den kombinerade gång- och cykelbanan cyklar man för fort. Det är trångt, stökigt och din cykelväg kan försvinna utan någon som helst skyltning. Det bygger ingen kultur, snarare irritation och stress.

Att bygga mer helt avdelade vägar för cyklister är bra för alla. Hela samspelet i trafiken mellan fotgängare, cyklister och bilister mår bäst när alla har sin egen plats.

Någon yrvaken politiker hasplar ur sig ”det finns inte plats”, vilket är skitsnack.

Det gäller bara att bestämma sig för vilken slags stad man vill ha, göra en plan och bygga efter det. Som i Nederländerna.

Att fortsätta i dagens sirapssega utbyggnadstakt av cykelnätet kanske pressar cyklisterna till ”stop de kindermoord”- mässiga protester så småningom. För antalet cyklister ökar och ökar.

Tills att våra politiker fattar det, vilket tyvärr verkar ta fruktansvärt lång tid, har vi en provisorisk metod för att hanka oss fram trots allt. Vi kallar den för ”le och vinka”.

Den fungerar både för bilister och cyklister. Man drar ned på tempot, släpper fram andra, ler och vinkar. Det funkar fint.

Kanske är det till och med början till någon slags cykelkultur?