Jag är queer och ledamot i kyrkomötet för Frimodig kyrka. Samma Frimodig kyrka som angrips i SVT:s Uppdrag granskning, för att prästerna i själavårdande samtal tar konfidentens egen önskan om förbön på allvar.
Bortsett från det djupt oetiska och klandervärda i att missbruka själavården och den absoluta tystnadsplikt prästerna lyder under och är ålagda att upprätthålla, finns det flera aspekter som Uppdrag granskning har missat.
Först och främst lyser ett obehagligt förakt igenom i tv-programmet rörande de av oss kristna HBTQ-människor som har eller kommer att söka hjälp, stöd och förbön i vår strävan att leva ett liv i enlighet med klassisk kristen tro.
Söker jag själavård för en sådan sak, vill jag bli mött med respekt och inte bli klappad på huvudet av en ängsligt flummig präst som är mer mån om att bli omtyckt av RFSL och den politiska tidsandan, än av att möta mig och mina frågor utifrån vår gemensamma kristna tro.
Det är nämligen just den kristna tron, i ljuset av skriften och traditionen, som är prästernas uppdrag att följa och föra ut. Inte vad som råkar vara populärt eller politiskt trendigt i samhället för stunden.
Teologi framför politik, alltså.
I den klassiskt kristna tron, som är den rådande såväl historiskt som globalt, är frågan om sexualiteten och dess utlevnad inte främst en fråga om känslor och preferenser.
Det intima sexuella umgänget hör uteslutande hemma i ett frivilligt ingånget, livslångt och monogamt äktenskap mellan en man och en kvinna.
Alla som lever utanför de ramarna är kallade att leva i sexuell avhållsamhet. Det gäller heterosexuella i lika hög grad som HBTQ-are.
Det kan heller inte nog understrykas att Guds kärlek omfattar alla människor, alldeles oavsett sexuell läggning.
När de uthängda prästerna, helt i enlighet med den kristna tro de dyrt och heligt har lovat att vara trogna, på konfidentens eget initiativ och önskemål ber med och för denne gör de alltså ingenting fel.
På någon punkt.
Lars Gårdfeldt använder i sin text här på SVT Opinion ett imponerande antal tecken för att hånfullt ta rygg på mobbarna.
Av hans artikel blir det talande nog endast två substantiella punkter kvar, vid närmare granskning.
Dels en anklagelse om att ha brutit mot tystnadsplikten riktad mot en prästkollega – men inte tillstymmelsen till kritik mot Uppdrag gransknings sätt att missbruka själavården och tystnadsplikten!
Dels en huvudlös jämförelse mellan sexuell läggning och hudfärg.
Den är rent felaktig av två skäl: det är helt i linje med Guds ursprungliga tanke och plan att det finns människor med olika hudfärg och etnicitet.
Därav finns heller inget behov av förbön där. Dels är det fullkomligt förlegat och oriktigt att hävda att sexualiteten vore lika statisk som hudfärgen för alla människor.
Kyrkokansliet väljer i sin tur att panikslaget skicka ut en politisk bannbulla till kyrkoherdar och informatörer inom Svenska kyrkan.
Där hänvisar man till kyrkomötet 2005 för att uppmuntra folk att anmäla klassiskt kristna präster så att de ska kunna uteslutas.
I sann historierevisionistisk anda glömmer man bort att dessa präster lovades hänsyn, respekt och samvetsfrihet angående samkönade vigslar under nämnda kyrkomöte.
Men vad är väl ett knappt decennium gammalt löfte värt, när man kan vinna hela världen? Allt det kostar Svenska kyrkan är ju hennes själ.
Anders Wejryd sätter spiken i kistan för Svenska kyrkans trovärdighet, när han låter sig behandlas som en skamsen skolpojke av SVT:s reportrar.
Han hummar beklagande, instämmer i kritiken och ber om förlåtelse med hela sin uppenbarelse. För något som är så etablerat och grundläggande sedan kristendomens begynnelse samt i hela den nutida världsvida kyrkan. Så sent som 2009 sade Wejryd: ”Värna generositet och hänsynstagande. Karikera inte de andra”.
Samme Wejryd 2014: ”De bör kanske lämna kyrkan”.
Så snabbt eskalerar politiseringen av Svenska kyrkan.
I stället för att stötta de egna prästerna och förklara för det omgivande samhället vad kristen tro är, väljer man sålunda att fegt och ryggradslöst vända prästerna ryggen genom att hota dem med anmälningar och uttalanden om att de nog är med i fel kyrka.
Det är ett svek både mot prästerna och den Gud man med läpparna bekänner sig till, men i konkret handling förnekar för att vinna världens godkännande.
Det är ynkligt, fattigt och sorgligt att bevittna.
Det smärtar enormt att vara medlem i en kyrka som så flagrant skäms för sin Herre och därmed ogiltigförklarar sitt eget existensberättigande.