J-O Waldner hade – när han var som bäst – ett spelregister som ingen annan. Han bjöd på blockeringar som inte gick att göra. På undanläggningar och stoppbollar som fick publik och tv-tittare förstummade. Och hans serve-repertoar kunde fullständigt förändra både ett set och en match.
Eller som den ryske bordtennisspelaren Maxim Shmyrev sa en gång:
– Det är ingen ide att fundera över Waldners servar. Dom kommer ändå inte där du tror att dom ska komma. Han hör egentligen inte hemma i en pingishall, han hör hemma på cirkus!
Har segermatch mot Waldner i bankfack
I mer än 30 år har jag haft förmånen att följa, kommentera och lära känna Jan-Ove Waldner. Jag har spelat tennis mot honom och förlorat (när jag var som bäst). Jag har mött honom på golfbanan men oftast tvingats öppna plånboken efteråt. Men – jag har faktiskt besegrat honom i bordtennis i en ”en-setsmatch”!
Det var i Kristianstad några år efter sekelskiftet. J-O hade uppvisningsspelat inför en golfmiddag och besegrat alla som fick en 9–0-ledning som förutsättning. Jag nöjde mig med 8–0! Jag chansade, jag slog på det mesta. Hade någon nätrullare och kanske också en kantboll och jag vann med 11–6. (Matchen videofilmades och orginalbandet finns i mitt bankfack).
Segern var en merit förstås – men jag har vunnit viktigare saker av J-O. Kunskap och Insikt. Inspiration och glädje. Hans sätt att fokusera under en match är fantastisk. Hans pokerface (samma som Björn Borg hade) är en otrolig tillgång. Liksom hans förmåga att snabbt glömma en förlust och aldrig snacka om den. Han är intensiv i sociala sammanhang. Han har en medfödd förmåga att analysera och hans sätt är att tänka positivt. Att gilla läget istället för att gnälla! Att se framåt. Och att ha roligt!
”Ordet legendar missbrukas ofta men är korrekt om J-O”
Förr var han blyg. Mestadels i intervjuerna. Privat däremot bjöd han på sig själv och med åren mognade denne stockholmare till en högt respekterad idrottsman. Allra mest i Kina där han är en av de i särklass mest kända och uppskattade utländska idrottspersonligheterna. Ordet legendar missbrukas ofta men i J-O:s fall är epitetet korrekt och har så varit sedan 90-talet när han vann många av de stora titlarna.
”Det finns alltid nya kineser att besegra”, sa J-O när jag intervjuade honom veckorna efter VM-guldet 1997 och frågade honom om hur länge karriären skulle hålla. Det var inte bara ett antal kinesiska pingisgenerationer som Waldner såg komma och gå. Han slet ut ett antal förbundskaptener också. Från Tomas Berner tidigt 80-tal till Ulf ”Tickan” Carlsson som hade ansvaret när Waldner avslutade sin landslagskarriär för ett tiotal år sedan.
Styrketräning bakom svenska bordtennisundret
Den som betydde mest för J-O:s utveckling var Glenn Östh. Det sa J-O själv på sin egen 50-årsmiddag i höstas. Glenn, numera sportchef på SOK, var förbundskapten när Sverige rev den kinesiska pingismuren i Dortmund 1989. Det var också Glenn Östh som några år dessförinnan tvingade in J-O i ett gym för att styrketräna.
”Skivstång, vad är det?” sa Waldner. ”Vad är det bra för?”
Styrketräningen var – utan tvekan – en bidragande orsak till att Sverige vann VM-guldet 1989. Östh fick spelarna att inse att benstyrkan måste förbättras och det gav snabbt resultat även om J-O inte alltid var motiverad att gå till gymmet direkt efter ett tvåtimmars-pass i pingishallen.
Jag minns en gång i Karlstad under ett VM-läger. Jag var där för att spela in ett reportage för Sportspegeln. J-O hade lite skadekänning och ville avstå styrkepasset. Förbundskapten Östh beordrade löpning i stället och bad mig göra J-O sällskap.
– Ni springer 5 kilometer men runt sjön där borta. Två varv, sa Glenn Östh.
– Varför inte löpslingan i stället, sa jag?
– Jo, viskade Glenn. Springer ni runt sjön kan han inte gena!
”J-O var bekväm och lat ibland”
Det var inte bara en myt att J-O var lite bekväm och lat ibland. Men inför de stora mästerskapen körde han ofta tuffa löppass på egen hand utan att någon fick kännedom om det. Nu är kroppen lite sliten. En tennisarmbåge har besvärat honom till och från. Rondören börjar synas kring midjan och ryggen känns stel på morgonen. Hans fysiska status började egentligen ta stryk redan för 10 år sedan.
Eller som jag sa i en direktsändning under OS i Peking 2008 när Jörgen Persson överraskat oss med att gå till semifinal i singelspelet: Hade J-O haft Jörgen Perssons disciplin och skött sin kropp på samma sätt som Jörgen så hade vi haft två svenskar i semifinal i detta OS! J-O:s fysiska status höll till och med OS i Aten 2004 där han slog ut Timo Boll i kvartsfinalen och slutade fyra.
”Var som bäst i VM i Manchester 1997”
I mitt tycke var J-O som allra bäst just i Manchester 1997 när han vann singelguldet utan att tappa ett enda set. Det var då han ”peakade”. Det var då han tycktes vara omöjlig att besegra. Det var då Kina insåg att det skulle krävas ännu en ny pingisgeneration och ännu bättre träning för att återta sportens dominans. Den svenska stormaktstiden inleddes 1989 och slutade några år efter Sveriges senaste VM-guld i lag – dvs det som vanns i Kuala Lumpur i Malaysia år 2000!
TACK Jan-Ove Waldner för alla dessa oförglömliga ögonblick som du glatt oss med i så många år. Och tack Jörgen Persson, Mikael Appelgren, Erik Lindh. Peter Karlsson. Ulf ”Tickan” Carlsson, Ulf Bengtson med flera som oftast var lika bra och som gav den konkurrens och stimulans som bidrog till att ”söderkisen” Jan-Ove Waldner för evigt är en av svensk idrotts största.