Döden skjuter livet framför sig i barnvagn. Ibland kommer den med en bjällra om foten eller tystare än tjuven om natten.

Dödsbudet om Muhammad Ali från Arizonas sjukhus kom inte som något överraskning. Resan tog slut vid 74 års ålder. Alla som såg honom tända den olympiska elden i Atlanta 1996 kunde konstatera att parkinsons sjukdom hade slagit klorna i hans darrande kropp. Det var ett stort och oförglömligt minne; en av världens mest kända och uppskattade idrottsmän fick äran att hedra sitt land, det USA som han både hatade och älskade.

Ali började sin sagoresa i boxningsringen vid OS 1960, han vann den olympiska guldmedaljen i lätt tungvikt. Den skulle gå vidare i proffsringarna med storslagna segrar och berömmelse i alla väderstreck. 1964 besegrade han Sonny Liston i tungvikt, 19 gånger försvarade han sin titel. Nyligen läste jag en betraktelse om en person som skulle kunna ha varit Ali: ”Man föds inte till konstnär, man blir det. Överst på prispallen står alltid en människa som vågar växa vidare – och slå nya rekord i nya grenar.”

Ali slog sina egna rekord, också utanför ringen. Han blev en politisk profil i den amerikanska södern, i en tid när rasistlagarna mot de svarta var förhärskande. Han blev budbäraren för medborgarrättsrörelsen.

Ali utmanade det vita USA och gjorde det i praktiken, tydligare än någon annan som kämpade för jämlikhet och rättvisa. Hans historiska namne, var vicekung och pascha av Egypten 1805-48, det moderna Egyptens skapare. Han tjänstgjorde som befälhavare i den turkiska armén i Egypten. Ali var hans motsats. Han vägrade att medverka i Vietnam-kriget och fick betala ett pris för sin politiska kamp. Han dömdes till tre års fängelse. När han återvann sin frihet hade han vunnit miljoner människors hjärtan och han fortsatte sin karriär i boxningsringen.

Boxningsprofilen Paolo Roberto jämför Alis betydelse med Martin Luthers Kings, ”de var lika viktiga för alla de människor som kände sig förtryckta och illa behandlade på grund av sin hudfärg.” Många analytiker har genom åren i tidningsartiklar, böcker och TV-program intygas just detta.

Ali var en dansande boxare med en stil och elegans som ingen annan har kunnat kopiera vare sig förr eller senare. Han gick sin egen väg. Hans tekniska förmåga, snabbhet och koordination i rörelserna, gjorde honom överlägsen sina motståndare.

Paolo Roberto menar, i likhet med många andra experter, att Ali inte hade något knockoutslag, ”men han älskade sporten och hade en känsla för den som ingen annan.” Det hände att han t o m kunde förnedra sina motståndare med sin eminenta teknik och blixtrande snabbhet.

”Jag är den störste och bäste” utropade han högt framför tv-kamerorna några gånger. Det lät skrytsamt, det var en del av hans karisma, men å andra sidan var det alldeles sant. Han blev den störste i boxningshistorien och lär aldrig överträffas. Och när bilden av honom nu tecknas landar den i att han var lika stor som människa som boxare.