Det som fick Anna Laurell att tänka om var faktiskt när hon förberedde sig för att komma i form till Mästarnas Mästare. Där hon till slut blev trea i hela tävlingen bakom vinnaren Thomas Ravelli och Tommy Söderström.

– Det var faktiskt så. Innan det hade jag inte boxats själv utan mest tränat andra. Men när jag kom ner i lokalen för att träna själv så insåg jag hur mycket jag saknat boxningen. Glädjen spred sig i hela kroppen, säger hon till SVT Sport.

Vi träffar henne under ett teknikpass med rikstränaren Santiago Nieva på boxningsklubben IF Linnea på söder i stockholm. Förlusten i kvartsfinalen i OS för två år sen mot amerikanskan Claressa shields smärtade och gör det fortfarande. Och Laurell var övertygad om att det var slutpunkten på en framgångsrik karriär. Världsmästare två gånger och tre EM-guld.

Men åldersgränsen i OS för damboxarna höjdes från 34 till 40 och samtidigt som hon alltså fått lusten tillbaka.

– Jag vill ha en OS-medalj. Jag tänker satsa på Rio om två år, det är skithäftigt.

Hon har kombinerat sin elitsatsning med forskning på KTH (kungliga tekniska högskolan). I höst blir blir hon doktor i organisk kemi. Men hon berättar att hon inte ser den civila karriären som ett hinder för målet att komma tillbaka som boxare. Närmast väntar alltså europamästerskapen om drygt två veckor.

– Det spritter i kroppen. Det är en speciell känsla när man är i form. Kroppen svarar liksom. Det är svårt att beskriva.

Tror du att du kan ta medalj?

– Jag har absolut medaljchans, det har jag.

Vad tror du själv att du betyder för svensk boxning?

– Det är alltid bra när dom som är lite äldre hänger med ett tag och fortafarnde kan prestera bra. Man kan göra mycket för gruuppen då. Jag hoppas kunna hjälpa mina lagkamrater att höja sig också, säger Anna Laurell.