I åratal har Claudio Ranieri båtsemestrat i Medelhavet på somrarna. Varje år samlas ett kompisgäng, gamla lagkamrater och deras fruar, från en liten klubb längst ner under sulan på den italienska stöveln: Catanzaro. 1975 var ytterbacken Ranieri med och tog laget upp till Serie A, där Unione Sportiva Catanzaro som bäst har slutat sjua.

När Corriere della Sera i vintras frågade italienaren vilket lag han skulle jämföra sitt Leicester med, så var det Catanzaro som Ranieri tog upp.

– Jag förstår att det inte är ett särskilt grandiost exempel, det hade varit bättre med Guardiola. Men det var ett lag som Leicester. En grupp vänner som levde ihop, sade tränaren.

Hjärtat före taktiken

Än i dag håller de gamla kamraterna kontakten, och det var med dem han var när han fick det första samtalet om att ta över Leicester i somras.

– Det var verkligen en speciell grupp. Vi umgicks utanför planen också. Hjärtat kom före taktiken, säger den gamle Catanzarospelaren Roberto Vichi till Corriere dello Sport.

Ranieri är romare, född så nära man kan komma AS Romas hjärta i stadsdelen Testaccio i Rom, där hans pappa hade en charkuteributik. Som barn hemma i kvarteret kallades han bland annat för ”il piccolo lord”, den lille lorden, eftersom han var så lugn.

Han växte upp som romanista, men spelade bara sex matcher för Romas A-lag, delvis under den svenske blivande stortränaren Nils Liedholm. 

Men medan Liedholm tog Roma till ligaseger och en storhetsperiod i början av 80-talet, tillbringade Ranieri istället sin karriär i Catanzaro, en klubb som var glad att lyckas hålla sig i mitten av Serie A-tabellen.

Hånad av Mourinho

Det var en position som Ranieri blev van vid som tränare: att befinna sig strax under toppen, nästan där men ändå alltid bredvid när hans klubbar lyckas.

Han har tränat en rad europeiska storklubbar: Atlético Madrid, Chelsea, Juventus, Roma, Inter. Han har varit den pålitlige, kanske för sympatiske tränaren, som aldrig lyckades ta en stor titel men gärna kallades in för att få ordning på ett lag i kris.

I England var han känd, och hånad, som Tinkerman eftersom han mixtrade så mycket med startelvan i Chelsea.

När han äntligen fick träna sitt hjärtas klubb Roma var han svindlande nära att vinna Serie A. Poäng i de två matcherna som laget förlorade innan han kom till klubben hade räckt för att slå José Mourinhos Inter säsongen 2009-2010.

– Han har en mentalitet hos någon som inte behöver vinna, sade Mourinho.

63 år gammal tog han sig an Leicester, ett lag som precis hade räddat sig kvar i Premier League. Förväntningarna var inte höga, varken på honom eller på ett lag som visserligen hade gjort en otrolig upphämtning i sluttampen av säsongen, men mest var känt för sina skandaler.

Skandalomsusat lag

Tre spelare hade just fått sparken från laget på grund av en rasism- och sexskandal i Thailand. I klubben fanns Jamie Vardy, en misshandelsdömd före detta fabriksarbetare som även han anklagades för rasism efter en kasinokväll kort före ligastarten. Där fanns Danny Simpson, som dömdes till samhällstjänst för att ha tagit stryptag på mamman till sitt barn. Marc Albrighton, vars svärmor plötsligt dödades i ett attentat på semester i Tunisien. Riyad Mahrez, uppväxt i en Parisförort, som trodde att Leicester var en rugbyklubb innan han kom till England.

Claudio Ranieri gjorde dem bättre än någon hade kunnat drömma om. Han lyckades få till en defensiv struktur i laget, samtidigt som han släppte lös spelarnas potential.

– Han säger: ”bara gå ut och skapa saker. Jag skulle aldrig förändra ditt spel. Jag gillar hur du spelar”, berättar Mahrez för The Guardian.

Han lärde dem såklart också en del om taktik, men försökte framförallt anpassa spelet till spelarna.

– När jag pratade med spelarna förstod jag att de var rädda för den italienska taktiken, säger Ranieri till Corriere della Sera.

– Jag beundrar de som skapar nya spelmodeller, men jag har alltid tyckt att först och främst måste en bra tränare forma laget utefter spelarnas styrkor. 

Firade jul ihop

Med ett gäng utdömda spelare i England hittade Ranieri till slut tillbaka till någonting som liknade Catanzaroandan. Traditionellt 4-4-2, försvar och kontring, gemyt, blev plötsligt vinnande koncept i världens mest kommersiella liga, där bara fyra olika klubbar hade lyckats ta titeln de senaste 20 åren.

– Det finns en taktisk aspekt som förenar mitt Catanzaro och Leicester, säger Ranieris gamle tränare Gianni Di Marzio till Corriere dello Sport.

– Vi statsade också på försvar och kontringar, och på det sättet lyckades vi slå lag som var bättre. Men den verkliga styrkan var hur enat laget var. Vi firade jul ihop, födelsedagar, tog varje tillfälle att vara tillsammans. Och ibland så hittade vi på en anledning.

Leicesterspelarna har under säsongen gått på julfest utklädda till Ninja Turtles, blivit nekade att komma in på en nattklubb i London eftersom vakterna inte kände igen dem (ligatvåorna i Tottenham gick rakt in), och firat tillsammans med Ranieri med både champagne och vid det här laget världsberömda pizzor.

Bakade pizza

I höstas tyckte Ranieri att laget släppte i för mycket mål trots att de vann, och han lovade spelarna att de skulle gå på pizzeria om de höll nollan. Vad de inte visste var att de skulle få baka dem själva.

– Jag hade en överraskning åt dem. ”Ni kommer att få arbeta hårt för allt. Och ni får jobba även för pizzan. Alla gör sin egen”, har Ranieri berättat.

– De var väldigt goda, jag åt flera bitar. Nu är det många matcher där vi inte släpper in mål. Tolv efter den där pizzan, jag tror inte att det är en slump.

Se SVT Sports reportage från Leicester i spelaren ovan.