Klas Ingesson spelade i landslaget från 1989 till 1998, var proffs i sju olika klubbar utomlands och kommer för alltid att bli ihågkommen som en av bronshjältarna i VM 1994.
De senaste åren har rubrikerna dock handlat om hans obotliga cancersjukdom – som han kämpar emot samtidigt som han är tränare i Elfsborg.
– Jag är nog som jag var som spelare, jävligt engagerad och frustrerad över att jag inte kan vara där ute och dirigera mer. Det hade jag velat. Det är jävligt jobbigt att sitta still, att känna att man måste ut och hjälpa dem, liksom.
Pendlar till Borås
SVT Sport möter Ingesson i hemmet i Ödeshög. Numera sover han i vardagsrummet, benen bär inte för att ta honom till sovrummet en trappa upp. Men att pendla till Borås, det klarar han. Fem dagar i veckan minst – och det är nästan 30 mil fram och tillbaka.
– Det är inte en fråga om att orka, snarare vad ska jag göra? Hade jag inte haft det här hade jag väl suttit här hemma, då hade väl frugan varit helt vansinnig på mig. Och jag blir inte lätt att ha att göra med när jag inte har något att göra.
Har genomgått tre stamcellsbyten
Elfsborg har tre tränare, där Ingesson har huvudansvaret och större delen av kontakten med spelarna.
– Nu är ju kroppen inte i ordning så att jag kan gå och greja i skogen som jag gjorde innan, då får man försöka hitta på något annat. Fotbollen är ju den största delen i mitt liv, säger Ingesson som har genomgått tre stamcellsbyten, det senaste tack vare en donator i Tyskland.
Trots operationerna har skelettet blivit försvagat. I våras bröt han armen och bara någon månad senare lårbenet, vid ett fall på Gamla Ullevi.
– Jag hoppas inte att detta påverkar spelarna men jag tror indirekt att det gör det. Nu när jag ramlade och bröt benet, så blir det naturligtvis en tråkig situation. Och det är väl det jag är mest nervös för – att det ska påverka laget när inte jag mår bra.
Det kan inte vara tvärtom, att de stärks av det du går igenom?
– Det hoppas jag ju. Om inte annat så när det känns tungt att gå till träningen kan de ju tänka ”om Klas kan vara där så vore det ju illa om inte jag kan vara det”.
Hur ser du på framtiden?
– Nu har det ju gått fem år och det var ju ungefär så doktorn sa ”vi kan inte säga om det tar en månad, fem år eller tio år, det får vi se...”. Så med tiden har man accepterat hur man har det, och det är väl så vi är funtade – att vi kan koppla bort det och leva för stunden. Det är en av de positiva sakerna jag har fått sedan beskedet, att leva för dagen. Det är en klyscha, men det är fan så. Är det en bra dag går man upp och utnyttjar den till fullo. Är det en piss-dag får man ligga i sängen och vänta på en annan dag.
Har du varit nära att ge upp någon gång?
– Ja, det har man ju. Det är väl många gånger man kanske har funderat på att... ”Fan, jag orkar inte kämpa mer nu”. Men sedan, jag har ju familj med fru och barn, och vad fan vet jag om vad som händer när vi dör? Jag vet ju inte vad det blir. Detta vet jag ju vad det är, och det vill jag vara med om.