I värsta fall kan hjärnskakningen sätta stopp för karriären.
– Det var i slutet av den andra perioden. Jag hade slagit en passning, det tog väl 2-3 sekunder sen kom tacklingen. Ett slag mot ansiktet. Det snurrade till huvudet och jag klev av. Tänkte att jag skulle vila och sen spela tredje perioden. La mig på massagebänken och kände hur ljuset, röster och andra ljud blev dova och huvudet kändes tungt. Jag åkte hem, matchen pågick fortfarande, och bäddade ner mig i tre dagar.
Sanny Lindström följde sedan den så kallade hjärntrappan och när symptomen avtagit och träningen kunde stegras gick han på is med Färjestad.
– Kändes jättebra på träningen och även direkt efteråt. Men jag vaknade på natten med kolossal huvudvärk. Sen låg jag nedbäddad mer eller mindre en vecka.
Inlagd på sjukhus
I början av december, drygt en månad efter smällen, kom ännu ett bakslag. Betydligt allvarligare. Lindström lades akut in på sjukhus med strokeliknande symptom.
– Jag kunde knappt köra till vår lagläkare. När jag kom fram kräktes jag och så gott som svimmade flera gånger. Vi åkte till akuten och jag blev inlagd i 1,5 dygn. De tog alla typer av tester men de hittade ingenting, ja en hjärna förstås, men inga fel. Det var jävligt obehagligt.
Det var då Sanny Lindström förstod att ”det skulle bli en tuff resa”.
Idag, fyra månader efter tacklingen, har han motionscyklat på mycket låg frekvens vid 4-5 tillfällen i Färjestads omklädningsrum. Senast i förra veckan fick han ett nytt bakslag och har inte längre bestämda träningsscheman, utan åker till hallen om huvudet tillåter.
Om nån hade sagt det till dig för fyra månader sen, vad hade du tänkt då?
– Man hade bara skrattat inte varit tillräcklig ödmjuk för att inse hur små marginaler det är i sporten å livet. Hade bara fnyst.
När SVT Sport är på besök har Sanny Lindström en av sina bra dagar och vi åker ner till Löfbergs Lila Arena. Dagens rehabövningar består av, förutom cyklingen, dels att stå på ett ben på en balanskudde och studsa en tennisboll med höger respektive vänster hand. Dels att vrida på huvudet i högt tempo samtidigt som han fokuserar blicken på en handskriven post-it-lapp med texten ”hej” tre meter bort. En bra dag.
I omklädningsrummet har ”Färjestad Open” i bordtennis just inletts. Med målvaktstränare, fystränare och skadade spelare. Bordet är uppställt mitt i rummet bland skridskor, hockeyutrustningar och vattenflaskor. Alla hälsar med eftertryck på Sanny Lindström. Själv säger han att han aldrig skulle kunna spela pingis, ”det är för mycket intryck, det skulle jag aldrig kunna hänga med på”.
Orolig för framtiden
Hans tankar kretsar kring framtiden. Oron över ännu en smäll mot huvudet, och vad det skulle kunna innebära, upptar mycket tid.
– Klart jag funderar. Vad händer vid nästa smäll. När man inte ens klarar av sina egna barn då undrar man om det är värt det. Jag har som mest fyra till fem bra dagar, sen ligger jag nedbäddad och går inte utanför dörren. Men jag har inte bestämt mig om framtiden ännu. Tänker inte göra det förrän jag är frisk. Måste bli ett nyktert beslut.
Sanny Lindström säger att han trots att han emellanåt känner ”ångest och nästan undrar om jag håller på att bli galen”, inte är bitter.
– Det är nåt som skett och är en del av hockeyn och Gud ska veta att jag delat ut smällar som renderat hjärnskakningar, både justa och mindre justa. Även om jag sitter här idag ska jag inte grina ut här. Det är otur och det är frustrerande.
På väg in i omklädningsrummet passerar vi en bild från SM-guldfirandet 2011. En skäggig Sanny Lindström skriker ut sin glädje med tandlöst grin. En klassisk bild.
– Hockeyn har gett mig så mycket. Segrar och även glädje vid förluster, konstigt nog. Och jag får energi av killarna i laget när jag kommer ner hit. De dagar jag orkar.