Vi möter henne utanför Paralympicsbyn sent tisdag kväll efter en både intensiv och minnesvärd dag ute i Deodoro i Rio de Janeiros norra delar.

Det som började med en försiktig och långt ifrån lyckad premiär och elfteplats förvandlades till medaljglitter andra tävlingsdagen.

– Vi hade bestämt oss för att inte missa något mer, säger hon och tittar mot dottern Lisa som också fungerar som hennes tränare.

Guld till Norge

Det blev ett offensivt och i alla delar näst intill perfekt program och slutpoängen 70,341. Bronsmedalj bakom nordiska kollegor, guldet till Norge och Ann-Cathrin Lubbe på Donatello och silvret till danskan Susanne Sunesen/Que Faire.

Och omgivningen njöt av den svenska insatsen.

– Jag har nog aldrig sett dom rida så bra, säger Lisa om mamman och hästen Zernard som hon flög över i förväg och verkligen fått se anpassa sig till den exotiska miljön.

För Louise själv, som för tre år sedan övertalades tillbaka till sadeln av sin omgivning, var det snarast en ritt i hemmaterräng. Hon avslöjar att hon försöker tänka att hon rider hemma på Gotland, ett sätt att avdramatisera allt det stora.

”Haft väldigt stort stöd”

Och så tackar hon för att dressyrkollegan Anita Johnsson med sällskap finns på plats. Hon som kom in i sista stund när Ryssland utestängdes från Paralympics och har med sig rutin från spelen i London.

– De har ju sådan otrolig erfarenhet av att vara på Paralympics. Jag har haft väldigt stort stöd av dom i många olika lägen. Och så är det kul att vara två och kunna heja på varandra.

Och det kan bli mer medaljskrammel. Med knapp nöd, om hon själv har räknat rätt, är det kvalklart till helgens kurfinal och planen är klar:

– Jag ska rida som idag. Kanske lite bättre ändå. Klart man siktar så bra som man kan, men jag vill komma ut och vara väldigt nöjd med hästen och vår prestation, men kan vi också få en medalj till så vore det en bonus.