Marcus Nilsson, från Halmstad, har hunnit bli 32 år men är faktiskt bättre än någonsin.
– Jag är väl i slutet av min peak...men jag tycker att jag fortfarande att jag blir bättre för varje år även om min utveckling kanske inte går så brant uppför längre så är det smådetaljer som jag utvecklar varje säsong, säger Nilsson till SVT Sport.
Innan vi åkte och träffade Nillson i Sibirien pratade vi med den svenska förbundskaptenen Johan Isacsson, som menar att den långe svensken tillhör de tio bästa spelarna i världen.
– Jag kan väl inte annat än att hålla med honom. Jag spelar i världens bästa liga, har blivit vald till MVP i Champions League två gånger och vunnit Champions League. Tittar man bara på mina meriter så är det svårt att inte säga att jag tillhör toppen i världen, säger Nilsson utan någon överdriven svensk ödmjukhet.
Träningsprodukt
Nilssons karriär började i volleybollgymnasiet i Falköping och via Hylte i den svenska elitserien till proffslivet i Italien som 19-åring.
– Jag är ju en träningsprodukt. Jag är ingen naturlig bolltalang, säger Nilsson till SVT Sport .
Han drogs med av en kusin till volleybollplanen och övertalades till att söka till volleybollgymnasiet, där han kom in som reserv. Efter bara ett års spel i elitserien i Hylte, hemma i Halmstad, fick han genom en landslagkompis kontakt med den italienska klubben Gioia del Colle.
Men han blev inte proffs för att han redan var så fantastisk – utan det var som proffs han blev fantastisk.
– Mitt första år i Italien utvecklades jag ju ofantligt mycket. Jag hade en tränare som tränade extra med mig både innan träningarna och efteråt. han trodde väl på mig. Vi körde stenhårt det året.
Och sedan rullade det på. Under 13 år utomlands har han spelat i hela sju länder och i 12 klubbar, klubbyten som oftast varit egna val...
– För att fortsätta att utvecklas så behöver man nya utmaningar. Kan man ett ställe och kommer in i den här vardagstristessen så pushar man sig inte längre och då räcker det kanske att man går på 80 procent för att man vet att det räcker. Då stagnerar man tror jag.
Ryska landslagspolitik petade honom
Och det har han verkligen lyckats undvika. Nilsson har blivit vald till Europas bäste spelare två gånger. Senast för två år sedan när han ryska klubb Novosibirsk blev Champions League-mästare.
Trots utmärkelsen och titeln blev Nilsson borttrejdad till grannklubben Kemerovo...
– Det var den ryska landslagstränaren som också tränar Novosibirsk som ville skola in en ny högerspelare för landslaget. Det är så det funkar här. Jag har inget att säga till om vad gäller vilken klubb man vill spela i, säger Nilsson om det något udda klubbytet efter en sådan succésäsong.
Varje ryskt ligalag får ha max två utländska spelare och därför drabbade den ryska landslagspolitiken svensken den gången.
Men Nilsson valde ändå att stanna i Sibirien. I Kemerovo är det, ännu mer än i Novosibirsk, Marcus, som laget litar på. Den här kvällen när vi besöker Kemerovo är det match mot Ufa, ett bottenlag – och svensken dominerar fullständigt på planen. Lyft av en högljudd publik.
– Jag tror vi har den bästa publiken i Ryssland faktiskt. Det hjälper jättemycket. Det ger extra adrenalin, säger Nilsson efter matchen, där publiken skanderar Marcus – Marcus – Marcus varje gång svensken servar.
Egen fanclub
Och dessutom har han en alldeles egen hängiven fanclub varje match i Vladimir från Serbien.Hans stora poster lyder ”Marcus Maximus Gladiator” med en bild på Nilsson i en vikingahjälm...
– Ja, det är jättekul, skrattar Nilsson när Vladimir kommer fram och skanderar ”Marcus – the best”
Och bäst det är han. Inte bara på grund av sina 208 centimeter.
– Jag är ju lång men har ändå ganska snabba muskelfibrer, så jag hoppar hyfsta för att vara så lång. Jag har ganska bra finmotorik och koordination också som gör ganska mycket, säger Nillson när han ska beskriva sina styrkor.
Doldis hemma i Sverige
Trots sin stjärnstatus inom volleybollvärlden blir det oftast i Sverige på sin höjd lite rubriker i Hallandsposten om Nilssons framfart på vollleybollplanerna. Men att han levt i medieskugga är inget som gör honom ledsen.
– Det är skönt faktiskt. Jag har aldrig sökt uppmärksamheten. Jag får uppmärksamheten och stjärnglans i de klubbar jag spelar i. På sommaren kan jag åka hem till Sverige och vara privat. Jag tycker jag fått det bästa av två världar faktiskt, säger Nillson, och verkar verkligen mena det.
Nilsson har vunnit allt. Nu är det andra utmaningar än titlar som gäller. I Kemerovo blir det svårt att umana om en nationell titel. Det är inte längre det som är moroten.
– Jag har väl andra fokus nu, som att utvecklas som person, säger Nilsson om att det knappt finns några utmaningar kvar inom klubblagsvolleybollen.
Det skulle vara en resa till ännu land i så fall.
– Det skulle vara häftigt att spela i Brasilien, som är ett riktigt volleybolland, säger Nilsson om en framtida möjlighet innan han bestämmer sig för att lägga av.
Århundradets match för Sverige
Och det är först då, när han lagt ner sin satsning, som han kan tänkas att synas i en svensk klubb igen.
Men däremot kommer Nilsson hem till Halmstad redan i maj för att spela volleyboll.
Sverige har levt i volleybollskugga under många år. Senast vi var med i ett mästerskap var 1994 och senast det blev stora rubriker var succén 1989 – Hemma-EM och silvermedalj med hjältar som P-A Sääf, Bengan Gustafsson och Håkan Björne.
Nu har Sverige på nytt chansen att kvalificera sig till ett mästerskap. Den 31 maj, i Halmstad i Nilssons hemstad, spelar Sverige två matcher mot Estland som är direkt avgörande för att ta sig till EM i oktober i Bulgarien och Italien.
– Jättespännande. En fantastisk utmaning för vårt unga landslag. Att vi redan kommit hit. Förutom mig så landslaget fyllt med 20-22-åringar.
Att nu svensk volleyboll går en ljusare framtid till mötes har Nilsson haft en del i – hoppas han.
– Jag hoppas att jag inspirerat unga spelare att känna – det där vill jag också göra, dit vill jag komma. Jag hoppas att jag kan hjälpa dem i sin utveckling och rent spelmässigt också. Ser jag något som jag kanske inte tycker är helt rätt teknikmässigt så känner jag att de lyssnar på mig när jag säger någonting till dem.
Det enda Nilsson grämer sig över är att han inte var med på tåget från början...
– Det är synd att de (talangerna i landslaget) kom så sent, när det nästan är dags för mig att lägga av. Det hade ju varit jättespännande att vara med de här killarna på hela deras utveckling. Men det kommer jag ju inte få, avslutar Nilsson.