Hur nollvisionen mot rökning är tänkt att uppnås återstår att se. Varför inte bara slå ihjäl alla rökare? Det skriver Fredrik Westerlund i sin sommarkrönika. Foto: Leif R Jansson/Scanpix (arkiv)

I nollvisionens namn slår vi ihjäl alla rökare

En nollvision behöver inte per definition vara en dålig idé. I alla fall inte om den är någorlunda realistisk och avser ett begränsat system.

Till exempel är en nollvision för antal döda på en specifik byggarbetsplats något både rimligt och gott. Tyvärr är det dock inte sådana nollvisioner vi lärt känna.

De nollvisioner vi hör talas om är istället sådana som politiker tar till för att visa på handlingskraft i en uppmärksammad fråga. Det är ofta ett sätt att inte behöva göra någonting alls, men lika ofta leder nollvisioner till att något märkligt och oönskat sker.

Den kanske mest kända nollvisionen är den för trafiken. Det anses vara "oacceptabelt att vägtrafiken kräver människoliv" och visionen fungerar säkert utmärkt som grund för högre anslag till Vägverket, men egentligen är det bara hyckleri.

Om vi verkligen ville sänka antalet trafikdödade till noll skulle vi nämligen kunna begränsa hastigheten till 30 km/h och madrassera alla vägar. Det vore dock både dumt och dyrt och någon skulle säkert skadas eller dö ändå.

Faktum är krasst nog att vi är villiga att offra ett liv eller två för att vägnätet ska fungera effektivt. Vi söker en rimlig säkerhet, inte nollvisionens totala dito.

En annan nollvision är den mot narkotika: Ingen ska knarka.

Riktigt så enkelt fungerar det dock inte att verkligheten ser ut som i politikernas feberdrömmar. Människor brukar droger, nollvisionen till trots.

Politikerna i Stockholm har ändå valt att inte införa ett sprutbytesprojekt - eftersom ingen ska knarka behöver ingen rena sprutor.

Det leder till att narkomanerna smittas av hepatit och hiv, och dessutom går de miste om en kontaktyta mot sjukvård och socialtjänst.

De allra värsta förnekarna vill till och med dra in anslagen till de som arbetar med missbrukare. Detta med hänvisning till att sådana organisationer "inte ställer upp på nollvisionen".

Liknande problematik finns i sexköpslagen, vars grund även den är en nollvision. Moralens väktare har bestämt sig för att sexhandel inte ska förekomma i Sverige, men precis som i alla andra kulturer förekommer sexhandel naturligtvis i alla fall.

Nollvisionen leder då till att sexsäljarna tvingas söka sig till undanskymda platser och ta större risker i en mer osäker miljö.

Det är ett typiskt exempel på den verklighetsfrånvända nollvisionens sämsta sida: När vi tror att vi kan lösa ett problem med förbudspolitik slutar det med att vi gör saker värre.

På senare tid talas det om ännu fler nollvisioner. Till exempel nollvisionen mot självmord, som troligen kommer att manifesteras i högre broräcken och ett rör av plexiglas runt Stockholms tunnelbana.

Det är nämligen både lättare och mer synligt än att arbeta långsiktigt för att undanröja de bakomliggande orsakerna till självmord.

Hur den nyligen föreslagna nollvisionen mot rökning är tänkt att uppnås återstår också att se, men tanken är att det ska bli "svårare att få tag på tobak".

Varför inte bara slå ihjäl alla rökare? Det skulle nämligen snabbt minska deras antal till noll.

Politiska nollvisioner är i bästa fall bara tomma ord och ett enkelt sätt att göra sig av med en fråga utan att behöva vidta faktiska åtgärder.

Värre är att nollvisioner ofta leder till repressiv lagstiftning och bisarra effekter.

De största förlorarna är de som nollvisionerna sägs skydda, ty förutom att de som andra skattebetalare tvingas betala för stolligheterna är de oftast just dessa som får sota för politikernas ignorans och klåfingrighet.

Den enda rimliga nollvisionen vore en nollvision för nollvisioner.

FREDRIK WESTERLUND