REPORTAGE - DEL 2: Den bild Lars Ohly vill ge av sig själv, är den av politikern som alltid kämpat för demokratiska fri- och rättigheter.
När Uppdrag granskning synar den bilden visar den sig innehålla flera sprickor.
Det har gått femton år sen kommunismens sammanbrott. Vänsterpartiets identitetskris tycks borta, uppgörelsen med det förflutna sägs vara gjord och framtidsoptimismen är stor. Partiet är mer betydelsefullt är kanske någonsin och många ungdomar sluter upp i leden.
Partiledaren kallar sig kommunist för han står fast vid sina ideal. Men vilka är då idealen?
- Det har alltid varit kampen för demokrati, och är det fortfarande. Jag har alltid sett socialismen som en utveckling av demokratin, säger Lars Ohly.
Han har tidigare varit i blåsväder för sitt sätt att förhålla sig till sanningen. För några år sedan sade han i en intervju att han spelat fotboll med Lennart Nacka Skoglund - ett påstående som inte höll för vidare granskning kunde Dagens Nyheters reporter visa strax därpå.
En livslögn i en, kan man tycka, helt bagatellartad fråga. Men kan Lars Ohly också ha förträngt, hittat på eller ljugit om andra händelser i livet, om betydligt viktigare saker för att framstå i en bättre dager?
Lars Ohly, prästson från Stockholm som blev konduktör på SJ. Han började sin politiska bana i folkpartiets ungdomsförbund i mitten på 70-talet. 1978 blev han medlem i VPK:s ungdomsförbund, Kommunistisk ungdom, gjorde en snabb karriär och blev invald i förbundsstyrelsen redan två år senare.
Gick vidare in i VPK och gjorde sig där tidigt känd som en av de mest rättänkande kommunisterna.
Han har vid flera tillfällen, i intervjuer och egna artiklar, mycket tydligt markerat sin inställning till kommunistländerna i öst, och synen på demokrati.
Bland annat gick han till attack när det i ungdomsförbundets tidning Röd press framfördes en mild kritik mot bristen på demokrati i DDR. Vid ett annat tillfälle handlade det om Polen när partiets tidning Ny dag uttalade kritik mot militärens maktövertagande, och att strejkande arbetare skjutits ihjäl, ja då attackerar Lars Ohly tidningen för att man skriver att länderna i öst inte längre är några positiva exempel.
Senare, 1987, på den allra sista partikongressen före kommunismens fall, är de utländska representanterna från diktaturerna i Öst är alla inbjudna som gäster.
Lars Ohly har hunnit bli ledamot i partistyrelsen, nu känd för att tillhöra de hårdföra som alltid går emot kritiken mot diktatur och förtyck i öst. Att bryta de broderliga och vänskapliga förbindelserna
betecknade han i början av 1980-talet som sabotage.
Han hamnade ofta i häftiga debatter om de socialistiska länderna. De var befriade områden ansåg han, viktiga i kampen mot dom imperialistiska staterna. Däribland räknade han på kongressen 1987 till och med Sverige.
Ännu på 2000-talet har Lars Ohly svårt att kritisera det gamla Sovjetsystemet och be om ursäkt för det egna partiets agerande under den här perioden.
En av dem som blivit varse detta är Leo Eriksson. Hans moster Alice fick lämna Sovjet först 1990. Leos mamma kom tillbaka till Sverige på 1950-talet och hon lever inte längre.
Familjen tillhörde de så kallade Kirunasvenskarna, kommunister från Norrbotten som på 30-talet åkte till Sovjet i tron att det kommunistiska paradiset fanns där.
Uppåt ett tusental svenska kommunister flyttade till Sovjet. Många avrättades av Stalin - de ansågs helt enkelt vara fiender och spioner. En av dessa var Leo Erikssons morfar. Han plågades i flera månader.
- Sen släpade de ut honom och han fick ställa sig på knä framför en massgrav. Och så sköt de honom bakifrån, berättar Leo Eriksson.
Några av dem som åkte iväg lyckades ändå återvända till Sverige på 50-60-70 talen, men fick då ett bryskt mottagande av de gamla partikamraterna. När de ville berätta sanningen om Sovjet blev de trakasserade, tystade och kallade för lögnare och svikare.
Vad har då detta med vänsterpartiet i dag att göra?
Kirunasvenskarnas öde när de återvände till Sverige var känt inom partiet, men det var först när journalisten Kaa Eneberg för några år sedan skrev två böcker i ämnet som hela omfattningen av partiets agerande stod klart.
1999 träffade Leo Eriksson partiledningen och krävde en ursäkt. Inte för det som hände i Sovjet, utan för det svenska partiets roll i förtigandet av sanningen.
- Vi ville agera på nåt sätt och visa, i handling och inte bara i ord, hur avskyvärt vi tyckte att det här var, säger Lars Ohly.
Och det skrevs en ursäkt, ett brev den nionde januari 2000. Men brevet skickades aldrig - och skrevs heller aldrig under.
I stället censurerar dåvarande partisekreteraren Lars Ohly det första brevet och skriver ett helt nytt.
Han stryker formuleringarna om Stalins avrättningar, att partiet tiget om sanningen - och han raderar bort hela ursäkten. Och sen godkänner det verkställande utskottet brevet.
Det ursprungliga brevet, det med ursäkten, visar han inte ens för de i ledningen som skulle skriva under.
- Den meningen borde ha varit med, jag vet inte varför den inte är det, säger Lars Ohly till Uppdrag granskning.
När han skrev det nya brevet tog han hjälp av en av vänsterns riksdagskvinnor från Norrbotten, Siv Holma. År 2000 säger hon i riksdagen att de som åkte till Sovjet hade det bättre än i Sverige, man fick till exempel åtta veckors semester. Hon tror inte på den bild som de återvändande Kirunasvenskarna och deras anhöriga vittnar om.
I det brev som sedan skickas till Leo Eriksson vill partiet att Leo skall ställa sina kunskaper till förfogande för de olika forskningsprojekt som man planerar att starta.
Men Lars Ohly gjorde ingenting för att forskningen skulle komma igång. Och i dag, mer än fyra år senare, har fortfarande inget hänt.
Lars Ohly har själv mycket framgångsrikt lyckats skriva sin egen historia så att många medlemmar tror att han aldrig försvarat östdiktaturerna. På kongressen i februari 2004 väljs han till partiledare. Kommunisterna har stora framgångar och flera av de så kallade förnyarna förlorar sina platser i partistyrelsen.
I dag står vänsterpartiet återigen inför en splittring. Och liksom på 1970-talet handlar det om synen på socialismen och demokratin.
Lars Ohly har fler lik i garderoben - lik han nu försöker ta avstånd ifrån. Som medlem av ledningen för Kommunistisk ungdom försvarade han, då 26 år gammal, inskränkningar i bland annat yttrandefriheten, strejkrätten och mötesfriheten.
Nu säger han:
- Det är felaktigt och beror på bilden vi hade av att socialismen var viktigare än demokratin.
Det kan vara ett mänskligt drag att glömma, försköna eller förtiga. Men nu handlar det inte längre om man spelat med Nacka Skoglund eller inte, utan om den mest grundläggande politiska frågan av alla, om demokratin.
När blev du demokrat?
- Det är en provokativ fråga. Du har sett mitt fackliga engagemang, mitt politiska engagemang och mitt engagemang i internationella frågor och i inrikespolitik. Det finns nog ingen som skulle ifrågasätta mitt demokratiska engagemang, säger Lars Ohly.
Men om någon kallar sig leninist, kan man då vara demokrat? Han säger först att han aldrig skulle använda begreppet leninist om sig själv, eftersom det inte överensstämmer med hans syn på demokratin. Men i en intervju med en engelsk tidning 1999 gjorde han just det kallade sig leninist.
- Det var fel att göra det, säger han nu.
Hösten 1998, ett år före den engelska intervjun, beordrade däremot partisekreteraren Lars Ohly att Lenin skulle tas ned från väggarna i partilokalerna och hävdade att ingen i vänsterpartiet har Lenin som förebild.
Vart är ett parti på väg som har en 87-årig före detta partiledare som blev glad, och en nyvald partiledare som blev ledsen, när muren föll?
- Jag tillhörde dem som inte fullt ut förstod sprängkraften i människors krav på förändring och att demokratiskt kunna påverka sin omgivning, konstaterar Lars Ohly.
REPORTER: Janne Josefsson
RESEARCH: Lars-Göran Svensson, Björn Tunbäck
FOTO: Rune Bergström
REDIGERING: Johan Källström
Text: PETER BAGGE
SVT Play
