Luka Vestergaard: Mitt nyårslöfte 2008 är att hålla käft

Min vän journalisten säger att jag är hemlig. Inte alls konstigt, jag marknadsför mig inte i åsiktsverige. Trots allt jag skrivit. Mediahorande är liksom inavel, budskapet kopierar sig själv.

I sällskap med Guillou, Milton, Ehrenberg och alla andra lika goda kålsupare, är det svårt att bli något av en kulturpersonlighet. Osannolikt att ens komma till tals.

Det här är Luka. Inte läkaren. Inte fotbollsspelaren. Alltså, redaktören för den där frispråkiga debattidningen. Du vet, han som i det senaste numret påstod att demokrati är fördjävligt och lika möjligt att falsifiera som alla andra ideologiska dumheter vi samlat på oss genom historien.

Magstarkt? Vad gör man inte för lite uppmärksamhet.

Så hade jag kunnat lanseras. Lärt mig devalvera min integritet, skämmas för mina egna åsikter, leka viktigpetter enligt mediaspelets alla regler.

Ett ufo har gjort entré. Det är just det som är problemet, inte ens ett ufo får våra blickar att höjas en centimeter över kanten på skrivbordet. Äta kackerlackor på Fear factor, flytta in med mina dåliga sidor i Big Brother-huset - det gör knappast tricket längre. De som anser sig vara substantiella journalister bryr sig inte om det ytliga, sägs det.

Knepen för att accepteras som en del av åsiktssverige snuddar på mycket värre former av självförnedring. Åsiktsviruset har muterat. Nu säljer vi oss själva på de snabba löpens bakgator. Nu gör vi tidningsutvik - får in artiklar på DN Debatt.

Nu blir vi mänskliga reklampelare. Nu sitter vi med i morgonsoffor och luktar på våra egna åsiktsfisar. Debatten kryddas med poänglös arrogans och kritik för nöjes skull.

Vad är frispråkighet? Är det att pudra lager att flottig 1800-talsideologi på sina artikelomslag?

Det kryllar av samhällskritik som aldrig är kritisk på riktigt. Jag ser den överallt. Vi bara skrapar på ytan, älskar att putsa på gamla tiders floskler, publiceras lite här och var, blir romanförfattare. Det mesta som skrivs är återanvända julklappsrim, saker som sagts tusen gånger förut.

Samhällskritik handlar inte längre om att skriva bäst, utan om att producera mest. Om kvantitet, inte kvalitet. Om att nå ut till flest, intyga sin förträfflighet, inte övertyga.

Gammalmodiga och idisslande tidningar får självparoderande namn som Neo eller Etc.

Om jag bjöd ut mig mer, skulle jag då lättare handplockas till böcker som framställs som landets främsta hjärnor intryckta mellan två pärmar?

Sveriges samhällskritiker anses ju tillhöra de där människorna, de som kvalificerar för en sorts journalisters klubb för inbördes beundran. Fast de är mediokra.

Om jag häver ur mig något långtråkigt går jag kanske till historien som Sveriges svar på Tintin?

Det radikalaste man kan göra 2008 är att inte synas alls. Och att hålla käft. Debatten är mättad på överskattade och egenkära samhällskritiker som snackar utan verkstad.

En vänsterdebattör mötte en högerdebattör - igen. Tröttsamt. Två konservativa alternativ har tydligen mycket att tillföra. Samtalet upprepar sig.

I alla slags debatter finns ursäkter, klyschor, motton. Somliga är som kliande utslag, rationellt överförbara sjukdomar, åsiktsinfektioner. De får man vid oskyddade samtal. Vi tänker inte efter före vi talar i munnen på varandra.

Alla pratar, håller tal, pratar om pratet, håller tal om de som håller tal och pratar som om de höll ett tal. Lektioner utan lärdomar, utan lärda, utan någon som vill lära sig och läxas upp.

Journalistkollegor, de flesta av er pratar av ren ful ovana. Att lära sig att hålla tyst, lägga sina ideologiska tvångstankar åt sidan och inte pladdra planlöst som om man vore någon speciell, kan visa sig vara den mest genomgripande revolution.

Nästa gång jag öppnar munnen, då är det för att jag verkligen inte klarar av att vara tyst. Jag lovar.

Luka Vestergaard
Redaktör tidningen Anti