Johan Ingerö: Republikanerna är bästa alternativet för Sverige

Den som följer den svenska rapporteringen om den amerikanska politiken kan lätt förledas att tro att USA har två partier; ett som är "för välfärd" och ett som är "mot aborter". Det vore naturligtvis bekvämt om politiken i världens mäktigaste land var så enkel, men naturligtvis är det inte så.

Ur ett svenskt perspektiv är sannolikt världshandeln den viktigaste valfrågan. Som liten exportberoende ekonomi ligger det i vårt intresse att den är så öppen som möjligt. I denna fråga är det republikanerna som står för den största öppenheten.

Låt oss ta ett konkret exempel. Hillary Clinton är den mest handelsvänliga demokraten. Ändå har hon röstat mot frihandelsavtalen CAFTA och the Andean Trade Preference Act - två avtal som skulle befria det fattiga Sydamerika från hundratals miljarder i exprtkostnader.

Skälet är att hon är beroende av den amerikanska Landsorganisationen AFL-CIO, som på senare tid anammat de europeiska fackens protektionism.

Dagens demokrater vill ompröva de flesta av inte bara Bushs handelsavtal utan även de som Bill Clinton drev igenom, som NAFTA. Med sin alltmer isolationistiska politik håller de på att bli ett hot mot världsekonomin.

Den inrikespolitiska fråga som svenska medier skriver mest om är utan tvivel den amerikanska sjukvården. I likhet med Michael Moores senaste film Sicko är denna rapportering ofta tendensiös eller direkt felaktig.

Vi får ständigt höra om de fyrtio miljoner amerikaner som saknar sjukförsäkring och republikanernas oförtrutna arbete för att hindra dem att få någon. Vid inte mindre än två tillfällen denna höst har svenska medier rapporterat om hur president Bush lagt in sitt veto mot?sjukvård för fattiga barn?.

Sanningen är att de båda partierna inte träter om huruvida människor ska ha tillgång till sjukvård, utan om hur de ska få den. Demokraterna har valt den federala nivån medan republikanerna hellre låter delstaterna ansvara för detta.

Det senaste demokratiska försöket att bygga upp en federal sjukförsäkring skedde 1993, även då under Hillary Clintons ledning. Det slutgiltiga förslaget var drygt 1200 sidor långt och innebar att en sjundedel av landets ekonomi skulle hamna under den federala regeringens klackjärn.

Den utvecklingen skrämde många amerikaner - de federala nivån är den som väljarna har minst tilltro till - av samma skäl som den skulle skrämma oss. Handen på hjärtat; hur många vill att EU tar över ansvaret för inte bara vår utan alla medlemsländers sjukvård? Washington DC är för de flesta amerikaner vad Bryssel är för oss.

Det mest omdiskuterade området är naturligtvis utrikespolitiken. Man kan tycka vad man vill om invasionen av Irak men det är svårt att leda i bevis att något skulle bli bättre om trupperna hämtades hem och terroristerna gavs fria händer.

Demokraternas Irakpolitik har skiftat med trenderna i fem års tid medan republikanerna har hållit fast vid sin linje även när den varit som minst populär. Demokraternas svajighet är livsfarlig eftersom den ökar terroristernas handlingsutrymme. Det är värt att notera att Muammar Khadaffi, Libyens diktator, gav upp sitt kärnvapenprogram i samband med att Saddam Hussein avsattes.

Det gjorde han eftersom han ansåg sig ha något val. Med demokraternas slappa utrikespolitik skulle både han och regionens övriga gangsters få nytt vind i seglen.

Demokraternas utrikespolitik baseras på dagspolitiska trender, de arbetar konstant för att öka huvudstadens makt gentemot resten av landet och med sin handelspolitik hotar de både exportnationer som Sverige och fattiga u-länder som hålls utanför världsekonomin.

Republikanerna är definitivt inte perfekta, men de är det minst dåliga alternativet.

Johan Ingerö