Josefin Brink (v): Torskarna har förlorat mest på sexköpslagen

I den svenska debatten om prostitution har ett antal nya röster börjat höras som ifrågasätter sexköpslagen. Det är, förutom en handfull akademiker med i huvudsak teoretiska utgångspunkter, kvinnor som själva säljer sex, och som menar att de är nöjda med det.

Det är bra att fler röster hörs i debatten, och jag delar bland andra Isabella Lunds upprördhet över den politiska oviljan mot att låta sexsäljare själva komma till tals i frågor om lagstiftning och andra insatser som rör prostitution.

I samband med den utvärdering av sexköpslagen som utlovats hoppas jag att regeringen kommer att se till att alla berörda parter - även sexsäljare - kommer till tals.

Säkert kommer då en del nöjda sexsäljare att höras, andra kommer att vittna om utsatthet, rädsla och ovilja, ytterligare andra om missbruk, förnedring och tvång. Det finns inte en, utan många erfarenheter av prostitution, och det är givetvis helt orimligt att ifrågasätta någon enskild individs upplevelse.

Men när lagar och andra samhällsinsatser ska utformas måste det alltid göras en avvägning mellan olika intressen. Den enes frihet är tyvärr ofta den andres ofrihet.

Det finns i huvudsak två slags argument som brukar framföras mot sexköpslagen; dels de marknadsliberala, dels de pragmatiska. De marknadsliberala argumenten handlar om att sexsäljare är som vilka entreprenörer som helst, och att sexköpslagen är en godtycklig morallag som saboterar en marknad.

Det är knappast i sig ett argument för att ändra lagstiftningen. Det finns massor av förbud och restriktioner mot fri handel, med hänvisning till säkerhet, folkhälsa och annat som anses stå över marknadsintresset: läkemedel, vapen, alkohol och narkotika är bara några exempel.

Prostitution som företeelse kan inte reduceras till en neutral affärsuppgörelse, den måste ses i ljuset av kvinnors generella ekonomiska underläge och av den patriarkala sexualmoral som delar in kvinnor i horor och madonnor, medan män tillåts vara både människor och sexuella subjekt.

Det är ingen tillfällighet att den förkrossande majoriteten av alla sexköpare är män, medan säljarna i huvudsak är kvinnor. Sexhandeln har dessutom en tydlig klass- och etnicitetsprofil; i bordellkvarteren i Tyskland och Holland är fattiga kvinnor från Asien, Afrika och Östeuropa i majoritet.

Det är också så, tvärtemot vad som ofta påstås, att i de länder där prostitution legaliserats är problemen med människohandel och tvångsprostitution betydligt större än i Sverige.

I den meningen går det inte att hålla en tydlig rågång mellan "frivillig" och "ofrivillig" prostitution; sexhandeln är en gråzon där nyanserna sällan går att utskilja klart.

De pragmatiska argumenten mot sexköpslagen handlar om sexsäljarnas utsatthet i förhållande till torskarna. Då lagen infördes fanns det farhågor för att säljarna skulle fara illa, eftersom kunderna skulle bli rädda att åka fast. Sexhandeln skulle tvingas gå under jord, och därmed skulle utsattheten för säljarna öka.

Ett av huvudsyftena med sexköpslagens utformning, att köparen men inte säljaren kriminaliserades, var att skydda säljaren: Den som blivit misshandlad, hotad, våldtagen eller rånad av en torsk ska inte behöva tveka att anmäla det till polisen av rädsla för att själv åka fast. Dessutom står det inskrivet i lagen att samhället ska erbjuda stöd och hjälp för de som befinner sig i prostitution.

Skulle det visa sig att sexköpslagen på något sätt har bidragit till att öka våld och hot mot prostituerade, eller att fler tvekar att kontakta polis och andra myndigheter måste det tas på största allvar, och vägas in vid en eventuell översyn av lagen.

Men frågan är om det inte snarare är bristande kunskaper och kränkande bemötande hos myndigheter som är det största problemet. Det är tydligt att samhället inte gjort tillräckligt för att ge det stöd och den hjälp till sexsäljarna som utlovades i lagen.

Utanför storstadsområdena finns ingenstans att vända sig, och både resurser och kunskaper är alltför knappa. Vänsterpartiet har föreslagit att det bör inrättas ett nationellt resurscentrum som dels kan erbjuda konkret hjälp och stöd till sexsäljare, dels ansvara för kunskapsinhämtning och utbildning av myndigheter och berörda i kommuner och landsting.

En sådan satsning behöver inte avvakta utvärderingen av lagen, utan kan göras direkt, eftersom behoven är väl kända. Slutligen, det finns en intressegrupp som definitivt har förlorat på sexköpslagen, men som aldrig hörs i debatten, nämligen torskarna.

Att Isabella Lund kände sig tvingad att sitta i debattprogrammet förklädd av rädsla för att bli trakasserad och uthängd illustrerar hur djupt rotat föraktet för "horan" är - ett förakt som varken uppstått eller försvunnit med sexköpslagen, utan som har djupa rötter i unken mylla av sexism och dubbelmoral.

Men att inte en endaste man, ens i förklädnad, någonsin stiger fram och talar sig varm för sin rätt att köpa sex säger också någonting; att det är svårt att hitta ett enda rimligt argument för den saken.

Josefin Brink
Riksdagsledamot (v)